Hemlösa kvinnor sålde konst 8 mars
Vid Sergels Torg driver Stadsmissionen dagverksamhet för hemlösa kvinnor. Hit kan de vända sig för att få en bit mat, få hjälp av ett ombud eller laga sina kläder. På Internationella kvinnodagen ställdes kvinnornas konst ut till försäljning.
Ett stenkast från shoppingkassar, take away-latte och doften av parfymprover som ringlar ut från Åhléns city ligger Klaragården. En dagverksamhet för hemlösa kvinnor driven av Stadsmissionen.
Firar 25 år
Gården öppnade på Internationella kvinnodagen 1993 och i år firar de 25 år. I torsdags, på 8 mars, höll de därför en konstutställning som kvinnorna gjort där 90 procent av vinsten gick till kvinnorna själva.
Klaragården har inga sovplatser, men 30–40 personer besöker den per dag för att äta, duscha, tvätta och laga kläder samt få hjälp av ett ombud om att exempelvis få hjälp med boende över natten eller att långsiktigt förändra sin situation.
– Vi är spindlarna i nätet som hjälper kvinnorna genom att förmedla rätt hjälp, vart de ska vända sig för att få hjälp av socialtjänsten och hjälp för sin psykiska eller fysiska hälsa, säger Karin Rolf, verksamhetschef på Klaragården.
De som kommer till gården är akut hemlösa, vilket per definition innebär en person som inte har någonstans att bo och är hänvisade till härbärgen, skyddade boenden eller sover i offentlig miljö. En del kvinnor är jagade av sina män, och meningen är att gården ska vara en fristad för kvinnorna.
Som en virvelvind kommer Alexandra Tsiapalis in i rummet. Med en te i ena handen och en macka i andra dimper hon ner i fåtöljen framför oss. Hon har en paljettkjol och en stickad tröja på sig och besöker Klaragården regelbundet. Hon är utbildad förskollärare, men på grund av personliga bekymmer blev hon och hennes man hemlösa och deras tre barn omhändertogs av so- cialen. För tillfället bor hon på Grimman, ett akutboende för män och par med missbrukseller psykiska problem.
Drömmer om bostad
Alexandra berättar att det är vanligt att många tjejer väljer att sova hos män som utnyttjar dem för att slippa sova utomhus i kylan. Livet på gatan är hårt, ordningsvakter och poliser går igenom ens fickor och väskor konstant i jakt på narkotika.
– De skändar oss, så fort jag sover på en parkbänk är polisen där och väcker mig, fast det inte är någon annan i parken som stör sig. Hemlösa ska gömmas, vi är osynliga fast vi finns. Det här landet kuvar sin befolkning, säger Alexandra.
Vad behöver du i ditt liv för att det ska bli bättre?
– En bostad. Jag behöver stöd till en lägenhet, sen kan jag klara mig själv. Det är bra att vi hjälper flyktingar som kommer hit, men här står jag som betalat skatt och ber om hjälp, så varför får de som kommer hit hjälp först? Inte undra på att man låter rasistisk men det är ju så.