Den tyska självbilden

Få länder är lika besatta av sig själva som Tyskland. Som utomstående betraktare är det därför intressant att tyskarna inte reagerat mer på alla negativa skriverier och den kritik landet fått för sitt agerande – eller kanske brist på agerande – under Ukrainakriget.

Tyskland har under många decennier ständigt gjort upp med sin historia. Det går inte att sätta på TV:n en vanlig dag utan att mötas av åtminstone en dokumentär om Nazi-tiden, om Adolf Hitler, eller om livet i det kommunistiska DDR.

Jag minns särskilt sommaren 2003. Då stod Italiens dåvarande premiärminister Silvio Berlusconi i Europaparlamentet och sade att den tyske parlamentarikern och socialdemokraten Martin Schultz, hade ”kunnat spela vakt” i en film om nazisternas koncentrationsläger. Uttalandet chockade Tyskland. Jag var då vikarierande korrespondent för Sveriges Radio i Berlin och förvånades över hur historien ältades i medierna i flera veckor. På nyhetsplats, i ledartexter, på kultursidorna, ja till och med i tidningarnas ekonomidel publicerades texter som oftast var varianter på frågan ”Varför tycker de inte om oss?”.

Sådana artiklar skrivs inte nu. Men frånvaron av debatt beror knappast på att tyskarna plötsligt har fått bättre självförtroende och struntar i vad omvärlden tycker. Min gissning är att det snarare handlar om att de i en tid av kris, krig, stora prishöjningar och ständiga koalitionsbråk inte har tid med navelskåderi. Att hitta landets väg framåt tar just nu all energi. Men vem vet, kanske kommer det en uppgörelse även med den här tiden lite längre fram.