Abdul Hamid Dbeibah

Tvivel har rests över hur det gick till när Abdul Hamid Dbeibah utsågs till GNU:s premiärminister. I en hemligstämplad FN-rapport, som läckte till nyhetsbyrån AFP, framfördes anklagelser om att han ska ha betalat hundratusentals dollar i mutor till delegater i Libyens politiska dialogforum LPDF. En skandalomsusad landsflyktig farbror sägs ha varit behjälplig. Andra invänder att Dbeibah knappast varit ensam om att muta delegater. Men anklagelserna har solkat ned FN-processen.

Libyenexperten Tarek Megerisi på tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) beskriver Dbeibah som en mafioso. Han jämför situationen med hur det hade varit om Al Capone hade utsetts till amerikansk president. Redan under Gaddafitiden förknippades släkten Dbeibah med korruption, främst beroende på interimsledarens farbror Ali Dbeibah, som gått i exil i Turkiet. Den landsflyktige Dbeibah påstås ha roffat åt sig 6–7 miljarder dollar när han under Gaddafi ledde ett statligt investeringsprogram för uppbyggnad av infrastrukturen. Hans brorson i Tripoli, affärsmannen som blev premiärminister, anklagas för att ha gjort interimstyret till sin enmansföreställning. Presidentrådet, lett av Mohammed Menfi från Tobruk , har hamnat i skuggan.

Dbeibah, noterar libyska bedömare, saknar militär erfarenhet och visar ingen ambition att skaffa sig territoriell kontroll över hela landet. Han har inte ens besökt Benghazi. Dbeibah har dock tidigare tjänat som finansiär av Misratabrigaderna, under deras krig mot terrorgruppen IS i Sirte. ”Status quo räcker gott för Dbeibah”, hävdar en bedömare, som menar Dbeibah skulle finna sig i att dela statsbudgeten med Haftar i östra Libyen, bara han får behålla sitt inflytande över statsmakten i Tripoli och därmed kontakten med andra stater.

alla domstolsförhandlingar med hänvisning till covid-19.

På plussidan noteras större lugn efter vapenvilan. Innan den trädde i kraft var Tripoli utsatt för dagliga attacker från general Haftar, medan mordvågor skakade närliggande Tarhuna, där massgravar upptäckts. De kopplas till en lokal milisledare, Muhammad al-Kani, som lierat sig med Haftar. Kanis klanmilis är föremål för USA-sanktioner. Han mördades i juli, vilket enligt libyska bedömare gagnar Haftars intresse att röja undan krigsbrottsmisstänkta allierade, som kan fläcka hans renommé. I FN:s säkerhetsråd lyckades Ryssland stoppa ett amerikanskt-tyskt initiativ att införa sanktioner mot Kanimilisen. Ryssland krävde mer bevis för att gruppen ska ha begått allvarliga krigsförbrytelser.

Den 15 december 2020 uppmanade FN:s säkerhetsråd alla utländska trupper och legosoldater att lämna Libyen före den 23 januari 2021. Utländska stridande uppgår till fler än 20 000 man, enligt FN:s förra tillförordnade Libyensändebud, den amerikanska diplomaten Stephanie Williams. Men när tidsfristen löpte ut fanns legosoldater kvar, däribland ryska medborgare, samt sudaneser och tchadier vilka stridit på Haftars sida, liksom tusentals syriska legosoldater lejda av Turkiet. Närvaron av utländska legosoldater på ömse sidor befäster Libyens splittring.

Att utländska legosoldater och milisgrupper kommer att påverka valen, om de ens äger rum, är givet. En grupp FN-observatörer, som anlände i mars, har den svåra uppgiften att övervaka att parterna efterlever vapenvilan. Samtidigt fick de stridande parterna rätt att inrätta sin egen mekanism för övervakning av vapenvilan, en militärkommission sammansatt av fem officerare från Libyens Tripolibaserade armé och fem från general Khalifa Haftars LNA.

I januari 2021 samlades 75 libyska delegater inom ramen för

ett FN-stött dialogforum, LPDP, vid FN-högkvarteret i Genève. Majoriteten röstade för att president- och parlamentsval ska hållas den 24 december 2021. Den 10 mars fick Abdul Hamid Dbeibah, miljardär från Misrata, mandat att leda den nya interimsregeringen, GNU. Övergångsregeringen plus ett presidentråd på tre man fick stöd av det tidigare motsträviga representanthuset i Tobruk. Men risken för nya militära sammanstötningar underblåses av det faktum att Libyen bara några månader före planerade val ännu saknar godkänd författning. En annan stötesten är kontroverser kring en ny vallag, som talmannen Agila Saleh sökt tvinga fram. Lärdomen från 2014 är att val under oklara omständigheter kan trigga fram inbördeskrig. Insatta bedömare varnar för att FN-processen för val i praktiken är död och att historien håller på att upprepa sig – att ett nytt inbördeskrig kan vänta runt hörnet.

hindras från att korsa Medelhavet, med målet att ”illegal immigration” till Italien skulle förhindras. Men resultat blev att hundratusentals migranter fastnade i Libyen, ofta under förfärande förhållanden. Libyen har inget fungerande mottagningssystem för flyktingar och är inte del av FN:s flyktingkonvention.

EU:s tidigare Italienledda sjöräddningsinsats i libyska vatten, Operation Triton, upphörde 2018, eftersom den ansågs locka migranter över Medelhavet. Men EU-sidan, som betraktar Libyen som en port för afrikanska migranter till Europa, har gjort Libyen till största mottagaren av EU:s nödfond för Afrika (EUTF), med ett stödpaket på 455 miljarder euro. Stödet till den libyska kustbevakningen, som ska hindra migrantfartyg från att ta sig över Medelhavet, motiveras med argumentet att det ska förhindra fler drunkningar. Problemet är bara att migranter fastnat i en limbotillvaro i Libyen under vidriga förhållanden med tvångsarbeten, sexuellt utnyttjande och utpressning, vilket har fått skarp kritik av FN och människorättsorganisationer. FN:s flyktingorgan UNHCR har registrerat 43 000 flyktingar, men det totala antalet migranter beräknas till mellan 700 000 och 1 miljon. De flesta saknar möjlighet att ta sig vidare. Libyska människorättsadvokater uppmanar EU att upphöra med att utlokalisera sina migrationsproblem till Libyen. Journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson beskriver migranters utsatthet i reportageboken Till varje pris. FN-organet IOM säger sig ha bevis på att slavhandel med migranter förekommer.

Sedan även frivilligorganisationer tvingats upphöra med sina sjöräddningsinsatser utanför Libyens kust har den libyska kustbevakningen ökat antalet aktioner där migranter genskjuts till havs och tvingas tillbaka till Libyen. Där riskerar migranter

att utsättas för ”ofattbara fasor”, enligt Unsmil, FN:s stödinsats för Libyen. Laglösheten kan leda till att flyktingar hamnar i händerna på ”otaliga rovdjur som ser dem som handelsvaror att utnyttja eller utpressa”. FN:s Michelle Bachelet riktade i maj 2021 svidande kritik mot såväl libyska myndigheter som EU:s medlemsstater och institutioner för att ha skapat en miljö som utsätter migranter för faror och dödliga risker. Hon kritiserade icke namngivna europeiska stater för att kriminalisera, hindra eller stoppa humanitära sjöräddningsinsatser – vilket drastiskt minskat antalet europeiska räddningsfartyg. Genom samarbetet med den libyska kustbevakningen hotas inte bara migranters rättigheter utan potentiellt även deras liv, enligt FN-rapporten.

Trots det försöker EU få till en migrationsuppgörelse, med Libyen, som påminner om den som har slutits med Turkiet. EU-kommissionens ambition är att få till stånd en uppgörelse med övergångsregeringen i Tripoli om stärkt gränsbevakning, återtagande av egna medborgare samt repatriering av tredjelandsmedborgare som saknar asylskäl.

Sedan mars 2020 har EU också en marin insats, Operation Irini, vars syfte är att stoppa vapensmuggling till Libyen. Baserat på FN:s vapenembargo mot Libyen och med hjälp av satellitövervakning får Operation Irini genomsöka handelsfartyg med misstänkta vapenlaster på väg till libyska hamnar. Uppdraget har lett till skarpa spänningar inom Nato, främst mellan Turkiet respektive Frankrike och Grekland. Turkiska fregatter har exempelvis hindrat Frankrike från att inspektera misstänkt last ombord på turkiska fraktfartyg på väg till Libyen. Turkiet har för sin del kritiserat bristen på ingripande mot Förenade arabemiraten och andra som misstänks ha levererat vapen till Haftar landvägen.