Medelhavsområdet
Den arabiska våren fick 2011 ett våldsamt förlopp i Libyen, där demonstrationer efterföljts av regelrätta strider. Frankrike och Storbritannien tog initiativ till en Natoledd koalition av länder som under FN-mandat stödde den flygförbudszon som inrättats av FN för att skydda civilbefolkningen. De bombningar som genomfördes kom efterhand alltmer att rikta sig mot regeringstrupperna. I oktober, efter att Libyens ledare Muammar Gaddafi dödats, förklarades operationen avslutad. Kriget fortsatte dock, nu i ett delat land, om än med en av FN erkänd regering.
I mars 2011 restes krav på reformer också i Syrien. När demonstranter hårdfört slogs ner av president Bashar al-Assads trupper eskalerade oroligheterna. Rebellerna bestod av olika grupper, som ibland bytte sida. En av dem var extremiströrelsen Islamiska staten ( IS), som efter 2013 blev huvudfienden för västmakterna. USA, Storbritannien och Frankrike har på olika sätt deltagit i kampen mot IS, men inte Nato. En anledning var att Ryssland,
som deltog på Assads sida i konflikten, skulle ha röstat emot ett FN-mandat. Erfarenheterna från Irak, Afghanistan och Libyen var också avhållande faktorer. Nato var inte heller enigt på grund av Turkiets komplicerade roll. Landet tog parti mot Assad och IS, men såg kurderna (som gjort stora insatser mot IS) som terrorister. En ytterligare komplikation är Turkiets flyktingsituation. Sedan år 2011 har Turkiet tagit emot cirka 3,6 miljoner flyktingar, de flesta från Syrien. Efter den stora flyktingvågen till Europa särskilt under 2015, slöt EU 2016 ett avtal med Turkiet som mot ersättning låter flyktingar stanna där. Det är en stor belastning för Turkiet men har också skapat en maktposition, som landet ibland utnyttjat gentemot EU. Syrien ligger nu till stora delar i ruiner och cirka 6,6 miljoner människor har flytt från landet medan 6,7 miljoner är internflyktingar. President Assad sitter ännu vid makten och Iran, som också stöder Assad, har stärkt sitt inflytande, liksom Ryssland, som förutom sin flottbas också har en flygbas i landet.
Trots att de stora krigshandlingarna avklingat präglas Medelhavet fortfarande av konflikter och för Nato kompliceras de av medlemsstaternas olika val. IS har sedan 2015 etablerat sig i Libyen och Ryssland har intervenerat i östra Libyen under krigsherren Khalifa Haftar. Även Natomedlemmen Turkiet har trupper i Libyen, i den västra delen och på den erkända regeringens sida. Också länder som Frankrike och Italien är involverade. Intresset för Libyen påverkas bland annat av dess rika oljetillgångar och den strategiska positionen nära Italien, vilken gör att man från Libyen kan kontrollera flyktingströmmar till Europa. Trots EU:s och Natos försök har man inte lyckats komma tillrätta med flyktingsmugglingen eller de eländiga förhållanden som flyktingarna lever under. Natooperationen Sea Guardian
samarbetar med EU-operationen Sophia, med marina insatser för att hindra terrorism och flyktingsmuggling. Uppgiften har varit svår och ibland ifrågasatt när det gäller i vilken grad flyktingar har fått hjälp och inte bara de europeiska länderna.
2020 uppstod en akut kris mellan å ena sidan Turkiet och å den andra Grekland och Cypern. En gammal gränskonflikt, kombinerad med upptäckten av gas och olja i området, ledde till en allt skarpare ordväxling och skärmytslingar uppstod när ett turkiskt forskningsfartyg borrade efter gas i ett omtvistat område.
Södra och sydöstra Europas försvar stärktes också vid toppmötet i Wales 2014 och i Warszawa 2016. Då förlades bland annat ett kårhögkvarter till Rumänien och Turkiet fick utökad patrullering med Awacs-plan samtidigt som övervakningen till sjöss utökades i Svarta havet och Medelhavet.