Hela bygden ställde upp när Jenny förlorade allt i branden
På bara några avgörande minuter kan hela livet förändras. För två veckor sedan förlorade Jenny Augustsson allt hon ägde. Men livet var tvunget att fortsätta, och snart skulle hon och barnen upptäcka att de inte var så ensamma som det först kändes.
Jul och nyår har passerat. Lugnet efter storhelgerna lagt sig. På övervåningen leker yngsta sonen med en kompis. Jenny Augustsson sitter uppkrupen med ena katten i soffan framför tv:n. Tända ljus brinner i fönstren.
Om bara några minuter kommer allt hon äger vara pyjamasen som sitter på hennes kropp och en mobiltelefon i handen.
Nio dagar senare träffas vi på en helt annan plats.
– Vill ni ha kaffe? Jag har just fått en kaffebryggare! Men jag har inget kaffemått så vi får väl se hur det kommer att smaka.
Jenny tar emot oss klädd i en varm, stickad tröja som luktar någon annan. Den är en av alla gåvor som hon fått av personer hon aldrig träffat eller pratat med.
Hyreslägenheten som hon lyckats få tag på var nästan tom när hon fick nycklarna för ett par dagar sen. Ett bord och några stolar hade ställts in av fastighetsägaren. Växterna i fönstret har stått kvar efter de tidigare hyresgästerna.
Hon sover på en madrass. Barnen fick varsin ny säng igår. En Ikea-byrå står halvt hopskruvad på golvet.
Jenny blickar ut genom ett av de stora fönstren som vetter ut mot snötäckta åkrar. Fem kilometer norrut ligger hennes hus i ruiner.
Efter att klockan passerat halv tio kvällen den 2 januari går allting snabbt. Jenny och katten får avbryta soffmyset när sonen ropar från övervåningen.
– Han och kompisen behövde hjälp med en sladd. Han skulle ladda sitt Nintendo och det var någon kabel jag skulle sätta i. Det kan max ha tagit några minuter innan jag gick ner igen, berättar Jenny.
När hon ska återvända till soffan och tv:n brinner det i vardagsrumsfönstret. Jenny griper tag i en filt och går närmare elden för att se om den går att kväva.
– Men jag kunde inte gå särskilt nära för det var redan kraftig rök och det började sticka i lungorna. Jag är astmatiker och vågade inte göra mer.
Jenny tar beslutet att hon och barnen ska ta sig ut. Hon ropar ner pojkarna från övervåningen, får på dem jackor och skor. Tar själv på sig en jacka, stövlar och ringer SOS på vägen ut. Vart katterna tagit vägen vet hon inte.
När Jenny står i farstun hör hon hur en fönsterruta går sönder. Lågor slår ut omedelbart.
– Gud, det går så fort. Det går så fruktansvärt fort. Det är ett 215 år gammalt trähus, med gamla fönster och det är väl därför elden sprids så snabbt.
Jenny och barnen skyndar sig till det närliggande stallet som ligger på gården. När de vänder sig om ser de hur hela huset brinner och att elden redan sprider sig under de gamla plåttaken.
Ungefär 20 meter från Jennys villa ligger ett Attefallshus. Där bor hennes pappa.
– Jag ser hur allting ryker ditåt. Men skulle jag våga lämna barnen för att springa och varna honom?
Jenny springer till slut och bankar på pappans hus och ser genom rutan att han somnat i sin fåtölj. Hon har inga nycklar eftersom de ligger kvar i det brinnande huset. Hon bankar en bra stund innan pappan vaknar och förstår att han måste ta sig ut.
När räddningstjänsten anländer till gården är hela huset övertänt. Det finns ingenting att rädda. Insatserna handlar om att undvika spridning.
I två timmar står Jenny och ser sitt hus slukas av lågorna. För det är precis så lång tid det tar innan våningsplanen kollapsat, rasat ner i källaren och endast de två murstockarna står blottade kvar.
– Jag står och skriker och gråter.