Enbart Lex Lilla Hjärtat skyddar inte barnen
De senaste åren har flera utredningar om Lvu-lagstiftningen lett till förslag på lagskärpningar, och den 31 maj i år röstade riksdagen igenom ”lex Lilla Hjärtat”, som ger socialtjänsten större möjligheter att följa upp efter att ett omhändertaget barn flyttat hem till biologiska föräldrar som tidigare visat omsorgsbrister. Lagen börjar gälla den 1 juli i år och innebär bland annat att krav kommer att ställas på obligatoriska drogtester, om missbruk varit en av anledningarna till att barnet omhändertagits.
Man borde – vilket bland annat M och L drivit – ha gått ännu längre och flyttat fokus från biologi till anknytning. Barn som varit omhändertagna under lång tid bör ha rätt att stanna i sina familjehem om det bedöms vara bäst, även om de biologiska föräldrarna lyckas styra upp sina liv. Förhoppningsvis är det något som förverkligas efter ett regeringsskifte till hösten.
För att komma till rätta med de brister som finns runt Lvu-förfaranden behövs dock inte bara lagändringar. Strålkastarljuset
måste också riktas mot socialtjänsten. Samtidigt som barn efter flera år slits upp från familjehem där de är trygga omhändertas andra barn felaktigt och på märkliga grunder, efter bristfälliga utredningar gjorda av handläggare som saknar kunskaper.
Att arbeta med barn- och familjeärenden är tungt och svårt. Därför söker sig ofta äldre erfarna socialsekreterare bort från den delen av yrket. Kvar att fatta avgörande beslut blir unga nyutexaminerade handläggare. Det får konsekvenserna att fakta blandas med åsikter, experter som läkare och psykologer ignoreras, det saknas dokumentation och observationer är ofullständiga. Ändå är det socialtjänstens utredningar som såväl nämndpolitiker som förvaltningsrätt huvudsakligen ger tolkningsföreträde i Lvu-ärenden. Forskning av bland annat Pernilla Leviner, docent i offentlig rätt vid Stockholms universitet, visar att så är fallet.
I en debattartikel i Dagens Nyheter (20/6) skriver Carl Matz, biträdande jurist, med anledning av det att socialtjänsten bör prioritera att anställa erfarna jurister. Han anser även att förvaltningsdomstolarna måste öka sin ambition att kritiskt granska socialtjänstens faktapåståenden och argumentation. Han får svar av Monica Engström, socialrättsjurist på Akademikerförbundet SSR, som organiserar socionomerna, som skriver: ”Det är inte jurister som har kunskapen och kompetensen att bedöma barns behov, motivera föräldrar och barn att ta emot stöd och hjälp eller att genomföra de svåra samtalen. Den kunskapen och kompetensen är det socionomer som har.” (DN 22/6)
De har rätt båda två. Socionomer är experter på sitt område. Men det bör krävas åtskilliga år i yrket innan man tillåts hantera familjeärenden. Därtill behövs en utökad juridisk kompetens hos kommunerna.
Om vi på allvar vill att barns bästa ska vara i centrum måste det bli ett stopp för att socialtjänsten driver processer i barnärenden utifrån egna intressen eller låter vuxnas önskemål och behov väga tyngre än barns. Dessutom måste det gå att ställa nämndpolitiker som fattar beslut utifrån bristfälliga underlag till svars. Barns rättigheter är för viktiga för att vi ska låta oss nöja med lex Lilla Hjärtat.