Jan Troell har alltid varit en betraktare
Jan Troells förhållande till kameran är lika gammalt som han själv. Under uppväxten blev den ett värdefullt uttrycksmedel och i nästan alla sina filmer har han varit sin egen fotograf. Yrkesbanan inleddes dock med något helt annat.
90 år gammal arbetar Jan Troell på nästa långfilm. Till sin hjälp har han dottern Yohanna, som bland annat står för de mer fysiskt krävande insatserna.
Som många av hans filmer bygger den på en verklig händelse, denna gång ett komplicerat möte mellan två av 1800-talets stora författare;
HC Andersen blir hembjuden till Charles Dickens och stannar i dennes hem i fem veckor som känns alltför långa, i alla fall för Dickens.
– Förlagan är Niklas Rådströms fantastiska roman ”Gästen”. Vi får se om det kan bli film av det, säger Jan Troell.
Han växte upp med rörliga bilder. Pappan stod beredd med smalfilmskameran redan när mamman kom med nyfödde Jan i taxi från BB. Hemma i skånska Limhamn fanns en biograf tvärs över gatan och som sjuåring såg han ”Snövit och de sju dvärgarna” på bio tre gånger.
Så småningom började han fotografera och kände alltmer att kameran var hans uttrycksmedel. Ändå valde Jan Troell att satsa på något helt annat.
Du blev folkskollärare, hur kom det sig?
– Det var en ren slump faktiskt, eller snarare slapphet. En lumparkompis hade fått permission för att åka till Lund och söka till lärarseminariet. Jag ville också ha permission och sökte jag med. Inte hade jag räknat med att komma in men det gjorde jag.
Efter nio år som lärare hade han även gjort några kortfilmer och de väckte
” Det betyder mycket för mig att känna mig fri, att ingen annan bestämmer hur jag ska filma och panorera.
Om det är någon av alla sina filmer Jan Troell vill hålla fram så är det den. De flesta scener togs i nordligaste Sverige och kreativiteten flödade i kapp med solen dygnet runt. På nätterna var ljuset som vackrast och då var det bäst att filma – några regler för arbetstider fanns inte.
– Men efter första dagens inspelningar var jag färdig att rymma från alltihop. Vi körde fast. Att leda och regissera ett stort team, det var något helt nytt för mig. Men så föreslog producenten att vi skulle gå tillbaka och göra en enklare och mer improviserad scen. Då fungerade det, då kände jag mig hemma.
Jan Troell