Det statliga företagandet blir allt mer obegripligt
Rapportdags för de statliga bolagen. Dina skattepengar har det senaste året satts på spel i en lång rad branscher och företag. I enstaka fall kan man förstå logiken. Flera bolag används för att förvalta statlig infrastruktur eller på annat sätt ta hand om tillgångar med samhällsintresse.
I andra fall blir det för varje år mer obegripligt vad det statliga ägandet är tänkt att åstadkomma. Under årets första halvår gjorde flygbolaget SAS en förlust på 1,4 miljarder kronor. Det statliga bemanningsföretaget Lernia backade med 36 miljoner. De helägda bolagen Metria och Orio, som tillhandahåller tjänster och produkter inom geografisk information respektive reservdelar för Saab-bilar, backade med ett tiotal miljoner var.
Förlusterna är dåliga nyheter i sig, men inte huvudpoängen. De flesta statliga bolag går för tillfället med vinst. Men det förklarar inte varför staten ska konkurrera med privata företag och riskera skattemedel på avreglerade marknader. Exemplen ovan är tyvärr inte de enda. 2010 öppnades möjligheten för privata företag att besiktiga bilar. Det har bland annat lett till att antalet besiktningsstationer mer än fördubblats på tio år. Trots det har regeringen inte sålt av det tidigare monopolföretaget Bilprovningen.
Ett annat tidigare monopol och offentligt delägt företag, Telia, har tagit på sig spenderbyxorna. Nyligen kom nyheten att företagets köpa v Bonnier Broadcasting, där bland annat TV 4 och s trea min g tjänsten Cmore ingår, godkänns av Eu-kommissionen (SVT 12/11). Staten kommer därmed inte bara finansiera public service-bolagen SVT, SR och UR, utan även sända kommersiell tv. Som om det inte var märkligt nog med statlig mobiltelefoni och bredbandstjänster.
Att ha energiföretaget Vattenfall i offentlig ägo var kanske rimligt på den tiden när marknaden var reglerad och ny vattenkraft skulle byggas. Men varför ska svenska skattebetalare vara ägare till ett internationellt företag med stor verksamhet i andra länder?
Märkligast av allt är kanske det statliga riskkapitalet, bland annat förkroppsligat genom företag som Almi företagspartner och Saminvest. Den ekonomiska forskningen har trots decennier av studier inte hittat några positiva effekter av statlig tillväxt- och innovationspolitik. Tvärtom finns mycket som tyder på att pengarna i bästa fall är bortslösade, och i värsta fall bara lockar till sig bidragsentreprenörer. Ändå riktas i princip ingen kritik – varken från politiker eller näringsliv – mot att staten varje år spenderar tiotals miljarder på området.
Det skulle sannerligen behövas, och inte bara kring riskkapitalbolagen. Hela det statliga företagandet måste ifrågasättas, även när de råkar gå med vinst. (Vilket, för övrigt, borde ses som ett bra tillfälle att sälja.) Ministrar ska inte komma undan, som näringsminister Ibrahim Baylan (S) gjorde i våras, med att peka på att “staten förlorar intäkter” om exempelvis Telia säljs (SVD 28/3).
” Hela det statliga företagandet måste ifrågasättas, även när de råkar gå med vinst
Om staten alls ska äga bolag ska det vara tydligt motiverat med samhällsintresse, och risken för att tränga ut privata alternativ måste vägas mot det. För tillfället finns åtminstone ett tiotal företag där man får söka med ljus och lykta efter sådana syften eller motiv. Det är dags att sälja dem och sluta leka företag med skattebetalarnas pengar.