Joakim Broman: Varför får förövare bättre stöd än brottsoffer?

Den 13-årige pojken försökte avvisa en elev från en annan skola från skolgården, eftersom eleven trakasserat en kamrat. För det blev pojken huggen med en kniv i sidan, några centimeter från hjärtat.

Den sortens berättelser har tyvärr blivit alltför vanliga. Men den här gången finns också en fortsättning som är värd att uppmärksamma. I slutet på augusti skrev pojkens föräldrar, professorn i skatterätt Jan Kellgren och Susanna Kellgren Lundberg, kommunpolitiker för Liberalerna, om efterspelet till händelsen (DN 23/8).

Det är frustrerande läsning. Deras son fick vård och återhämtade sig utan bestående men. Men som makarna Kellgren skriver var även förövaren minderårig, och i sådana fall verkar systemet främst utformat för dennes skydd. Gärningsmannen placeras enligt lagen om vård av unga, vilket efter tre månader kan omvandlas till ”vård i hemmet”. Brottsoffret får inte veta när förövaren är tillbaka på gatorna, eftersom det är sekretessbelagt.

Brottsoffret får inget målsägandebiträde, och om gärningsmannen inte anser sig skyldig sker ingen medling. Kön till barn- och ungdomspsykiatrin är lång och om något skadestånd ska bli aktuellt återstår att stämma gärningsmannens vårdnadshavare i tingsrätten. Maximal ersättning, i det fall man vinner, är 9 000 kronor – även vid mordförsök.

I ett gästinlägg på Svd:s ledarsida (7/9) skriver föräldrarna uppgivet: ”Man kan undra hur det är möjligt att en gärningsman, trots sin låga ålder, efter några månader kan vara inne i systemet igen samtidigt som brottsoffret fortfarande kämpar med att få stöd från alla instanser som denne hänvisats till.”

Jan och Susanna Kellgren har en rad förslag på förändringar, bland annat att polisen och socialtjänsten – i stället för skolan – ska ta ett större ansvar vid brott.

Till det bör läggas både att förstärka stödet till unga brottsoffer, och att se över straffmyndighetsåldern och konsekvenserna för unga som begår grova brott. Det föreslogs redan 2005 av Liberalernas rättspolitiske talesperson Johan Pehrson. Hans idéer om att även minderåriga skulle ställas inför domstol och att straffmyndighetsåldern skulle sänkas fick stark kritik både internt och externt. ”Reaktionärt”, skrev Aftonbladets ledarsida (27/5 -05). ”Pehrson vill sätta barn i fängelse.”

Men Johan Pehrson fick rätt. Den grova och våldsamma brottsligheten har krupit ner i åldrarna, utan att samhället reagerat. Nästan 15 år senare kan en 14-åring nästan mörda en 13-åring, och föräldrarna beskriver det som att förövaren får bättre skydd än brottsoffret.

” Brottsoffret får inte veta när förövaren är tillbaka på gatorna, eftersom det är sekretessbelagt