Kattis i många skepnader
Glädjeflicka, siamesisk tvilling, blomsterförsäljerska och barnhemsföreståndare. Det är tvära kast på scenen för Kattis Trollregn i Göteborgsoperans ”Oliver!”. – Magin ligger nästan främst i hur vi alla hjälps åt och jobbar tillsammans i det här huset, dä
Trollhättetjejen tillbringade sommaren på Gunnebo slottsteater i Mölndal, där hon spelade galen musikal i ”Den osalige” ihop med bland andra Per Andersson, Ulla Skoog och Linus Wahlgren.
– Vi hade så himla roligt! Och publiken var med på noterna. Jag fick massor av respons, bland annat ett personligt meddelande på Messenger från en tjej jag inte kände. Hon skrev om hur hon blivit inspirerad att ta upp sin teaterutbildning igen. Vilket är fantastiskt.
– Det är ju det man vill, i stort eller smått, att få beröra. Jag tänker att hon kanske såg glädjen vi kände över att vara på scenen ihop och sedan är ju själva sensmoralen i ”Den osalige” att aldrig ge upp, att kultur är viktigt och hur mycket eldsjälarna betyder, fortsätter Kattis.
De tre sista veckorna på Gunnebo dubbeljobbade hon – det var ”Oliver!”-repetitioner på operan på dagarna och föreställning på Gunnebo på kvällarna. Men sedan mitten av augusti har hon haft full fokus på operan och Benke Rydmans version av Lionel Barts ”Oliver!”.
Musikalen bygger på Charles Dickens ”Oliver Twist” och utspelas i 1850-talets London med den hemlöse pojken Oliver i centrum för handlingen. Benke Rydman (från Bounce) är såväl regissör som koreograf.
– Det var betydligt tuffare tider än vi lever i nu, och man såg inte på barn då som vi gör nu, i alla fall i den här delen av världen, dessvärre ser det ju inte likadant ut överallt. Benke vill att vi ska berätta historien ur barnens perspektiv, så det är stor skillnad på hur barn och vuxna skildras, förklarar Kattis.
– Vi stelnar till i både kropp och själ med åldern och det vill Benke gestalta, så vi vuxna är lite lätt groteska och krumma. Vi började hela projektet med att jobba med kroppslig gestaltning för att upptäcka och förstå hur rörelsen och sättet vi rör oss på kan påverka hur vi känner oss och tvärtom.
I Sveriges och 2000-talets värld är skillnaderna, på gott och ont, inte lika stora som de var i London på Olivers tid.
– Gränserna mellan barn-, tonårsoch vuxenvärlden smetas ut idag, men samtidigt känns det som man får lov att vara sig själv idag, oavsett hur gammal man är, och det är ju bra. (skratt)
Kattis pekar också på en annan sak i handlingen, där tidsskillnaden märks.
– Att det slutar bra för Oliver är för att det visar sig att han egentligen kommer från en ”fin” familj. Kom du från en lägre klass var det ditt öde, det var ingenting, eller i
alla fall inte mycket, du kunde göra något åt.
– Det är skönt att vi har kommit en bit på den vägen idag, att vi faktiskt kan påverka.
För Kattis del innebär scenjobbet några olika ensembleroller. Hon är en trött och ledsen glädjeflicka, hon är siamesisk tvilling och hon är blomsterförsäljerska.
– Vi är karaktärer, men det är viktigt att vi inte blir karikatyrer, förklarar hon med tanke på den kroppsliga gestaltningen vi pratade om tidigare.
Kattis är dessutom cover, det vill
säga stand in, för barnhemsföreståndarinnan, fru Corney, som ogillar barn skarpt.
– Det är extra kul, då jag är garanterad två föreställningar i den rollen och så är det inte alltid.
Oliver-ensemblen är av det större slaget – ”JÄTTESTOR!” säger Kattis – och är redan före premiären omtalad för alla barn som kommer att finnas på scenen. Det handlar om i runda slängar 20 barn/föreställning och det finns tre fulla lag att varva mellan.
– Så det är inte bara en stor ensemble, det är stor åldersskillnad mellan äldst och yngst. Från 6 år till 60 – det är ett skönt åldersspann!
En så stor uppsättning kräver förstås en enorm apparat runtomkring och bakom scenen och det är något Göteborgsoperan får högsta betyg i av Kattis.
– I det här huset finns alla resurser och det är så fantastiskt hur vi alla hjälps åt och jobbar tillsammans. Vi är verkligen ett team!
– Folk som ser föreställningen skulle egentligen även få se föreställningen bakom scenen, för att se vilket fantastiskt jobb som görs där. Som skådespelare känner man sig omhändertagen hela tiden.
Kattis har vid det här laget hunnit spela en rad olika uppsättningar i operahuset vid vattnet och kallar det, med ett lyckligt leende, sin hemmascen. De senaste projekten hon har jobbat med där är ”Ringaren i Notre Dame” och ”Me too Figaro”, en bearbetning av ”Figaros bröllop” som har spelats för och i samarbete med högstadieelever och som bland annat behandlar ämnen som sexuella trakasserier och samtyckeslagen.
Nu blir det alltså ”Oliver!” som har premiär på lördag, den 14 september, och som sedan spelas till den 26 april nästa år. Det betyder att Kattis gått från det ena fina uppdraget efter det andra (inklusive Gunnebo) under en lång, sammanhängande period.
– Att veta att man har jobb i 1,5 år när man är frilans, det är ... WOW! I dagsläget har jag ingen aning om vad jag ska göra sedan, men just nu är det spännande att jag inte vet. (skratt)
– Jag tänker att det är något alldeles underbart som väntar runt hörnet!