Vad gör vi om alla inte vill gå på diskotek?
Är det verkligen kärnan i att vara svensk, att tjejer och killar träffas och har kul tillsammans på fritiden?
Imamen Kashif Virk, intervjuad i förra veckans Mitt i, tycker inte det. Ungdomar som vill leva enligt islam bör helst umgås bara med sitt eget kön, menar han. Diskotek och andra mixade nöjen går bort.
Och det ska inte diskvalificera muslimer från att räknas som fullvärdiga svenskar, är imamens poäng.
”Integration innebär för oss att älska vårt land, att tjäna det och följa dess lagar. Sedan måste varje minoritet kunna leva efter sina normer”, framhåller Kashif Virk i en längre intervju på mitti.se.
Så ser också den officiella politiken ut i Sverige. Här råder inget värderings- eller diskotekstvång.
I den allmänna opinionen bubblar ett mycket mer långtgående krav på anpassning. Just i frågor om jämställdhet och könsroller är motståndet mot islam som störst, visar Mitt i:s läsarundersökning.
Det är också här debatten fastnar. Ena sidan fruktar en islamisering av Sverige. Andra sidan tolkar anpassningskravet som islamofobi.
Hur bryter vi den polariseringen? Islamforskaren Pernilla Ouis föreslår att vi fokuserar mindre på koranen och mer på människors vardagsliv, där anpassandet och jämkandet ofta pågår utan större dramatik.
”I många fall struntar folk i vad islam säger och lever sina liv precis som andra, i jämställda relationer, utan att titta i en manual inför alla beslut”, säger hon.
Kashif Virk vill bjuda in till samtal. ”Fråga i stället för att hata”, säger han. Den inställningen verkar också en majoritet av Mitt i:s läsare ha.
Värderingar och förväntningar krockar. Vi är oeniga om vad ”anpassning” betyder. Just därför behöver vi lyssna mer på varandra för att komma vidare.