Hon står främst i ledet mot smittan
IVA-sjuksköterskan Ulla om krisen: ”Jag är en viruskrigare bland andra viruskrigare”
IVA-sjuksköterskan Ulla Hellman Orabona, som vårdar covid-19 patienter i Stockholm skriver om hur hon upplevt de senaste veckorna inifrån intensivvårdens väggar. ”Nu kavlar vi upp ärmarna i alla bemärkelser och spritar oss noga”, skriver hon i sin dagbok för SödermalmDirekt. 1. Parallellvärlden
Det är mycket som är annorlunda denna vår. Vecka 13 tar jag hand om mina första patienter med covid-19 smitta.
Det är lite som att leva i en parallellvärld efter det. Den ena världen som är ganska oförändrad till det yttre, åtminstone som jag upplever den.
Möjligen lite glesare mellan kaféborden i stan vartefter veckorna går. Men när det blir lite varmare sitter människor likväl tätt intill varandra, likt pandemiska undantag, för att få sin beskärda del av den efterlängtade solen.
På förskolan intill huset där jag bor springer barnen runt och hoppar i vattenpölar precis som förut. Det blir en nödvändig kontrast och påminnelse om livet som trotsar och består.
Jag är sjuksköterska på en av intensivvårdsavdelningarna på Karolinska sjukhuset i Solna. I den världen är jag en viruskrigare bland andra viruskrigare.
Det bildas djupa streck i ansiktet och ibland ett litet trycksår över näsroten där skyddet har vilat.
2. Skyddsutrustningen
Under vecka 14 blir jag alltmer bekant med skyddsutrustningen som förtjänar en egen essä. Guds försorg och djävulens påfund i ett och samma paket. Det som skyddar oss från att bli smittade och föra smitta vidare. Den är av högst varierande kvalitet och komfort.
Den är för det mesta grymt obekväm att bära i 12,5 timmar. Den är kvav och skaver och trycker över ansiktet. Men man lär sig med tiden hur man förebygger trycksår. Skyddsrockarna kommer i olika färger och material.
En del är liksom vattenavstötande medan andra ser ut att suga i sig varenda viruspartikel. Tidigare var det lång ärm som gällde. Nu kavlar vi upp ärmarna i alla bemärkelser och spritar oss noga.
Vi känner inte riktigt igen varandra eftersom vi utgör en oidentifierbar, inkapslad massa, så vi bär små provisoriska papperslappar med
De besöksförbud som råder på våra sjukhus gör också situationen extra svår för både patienter och anhöriga.
befattning och namn; läkare, undersköterska.
När vi äntligen kan ta av oss skyddsutrustningen och framförallt munskyddet efter många och långa timmar, har det bildats djupa streck i ansiktet och ibland ett litet trycksår över näsroten där skyddet har vilat.
Känslan av att ta av sig skyddsutrustningen och kunna andas som vanligt igen är som nyvunnen frihet varje gång.
3. Patienterna
På intensivvårdsavdelningen vårdas patienter med svikt i något eller några av kroppens organsystem. Behandlingarna skiljer sig förstås åt beroende på diagnoser och tillstånd.
Under vecka 15 får jag många nya kunskaper i hur man vårdar patienter med covid-19. För oss alla i vården har den uppkomna situationen med volymen av patienter gett upphov till många logistiska utmaningar.
För att inte nämna de yrkesetiska utmaningarna. Vi påminns om att det är patienten, människan bakom smittan, som är den viktiga. Människan som är i en utsatt situation. Ibland orolig, ofta rädd, alltid sårbar. De besöksförbud som råder på våra sjukhus gör också situationen extra svår för både patienter och anhöriga.
Det går aldrig att kompensera för de anhörigas frånvaro. Men det gör oss extra uppmärksamma på hur viktigt det är att vi försöker skapa en så trygg plats för patienterna som möjligt.
4. Tacksamheten
Man behöver se lite perspektiv. Människan är anpassningsbar och klarar av mer än hon tror. Och jag har turen på min sida.
Jag har de bästa av de bästa kollegor. Riktiga krigare. Det är ER jag håller i handen när åskan går.
Ulla Hellman Orabona, 48 Intensivvårdssjuksköterska, Karolinska Universitetssjukhuset Solna