Minnesanteckningar inspirerade
Namn: Maria Lindberg Howard.
Född: 1962 i Stockholm.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Yrke: Frilansskribent och stadsguide.
Min farmor ägnade mycket tid åt släktforskning och lämnade efter sig ett släktträd vars äldsta grenar når ner till slutet av 1500-talet. I släktgården i Svärdsjö, Dalarna, finns även en del möbler och prylar från släktingar. Det mesta har dokumenterats med några korta rader om tidigare ägare.
I ett av sovrummen på övervåningen står en byrå från prästgården i Årsunda, Gästrikland, som en gång har tillhört min farfars far. Jag hittade också ett foto av honom som troligen är taget där. När jag fick ta del av hans minnesanteckningar från uppväxten i Stockholm i mitten av 1800-talet väcktes tanken att skriva en bok med sju stadsvandringar i hans fotspår.
Jag letade mig fram med hjälp av Carl Gustafs minnesanteckningar och då fick jag plötsligt syn på brunnen en liten bit ifrån den gamla klockstapeln från 1692. Här kunde Norrmalms fattiga invånare hämta vatten men med tanke på brunnens placering på kyrkogården var kvaliteten dålig. Efter en koleraepidemi på 1850talet stängdes brunnen och idag finns bara brunnsräcket från 1762 kvar.
KANSKE VAR DET DÄR och då på Johannes kyrkogård som jag började fundera på att skriva en bok om min förfader. Men hur skulle jag ta mig an materialet? Minnesanteckningarna är inte fullständiga, de har titulerats ”Min lefnadsteckning” och börjar ambitiöst med beskrivningar av händelser och miljöer i Stockholm och Småland. Senare tunnas texten ut och blir mot slutet endast enstaka rader med datum och klockslag. Kanske kändes det svårare att skriva ju närmare nutiden han kom.
Förmodligen var det upptäckten av brunnen som ledde fram till mitt beslut att det skulle bli en stadsvandringsbok. Jag skulle helt enkelt gräva där jag står och sedan låta läsarna promenera i min farfars fars fotspår för att, liksom jag, kunna göra spännande upptäckter i Stockholm. Därmed var upplägget och titeln klar och jag kunde sätta igång med researchen.
Jag valde ut ett antal händelser ur hans minnesanteckningar och noterade när och var i Stockholm de utspelade sig. Tanken var att ringa in de platser i Stockholm som Carl Gustaf och jag delade, trots det stora tidsglappet. En sådan plats är Sabbatsberg i Vasastan där Klara fattighus fortfarande finns kvar. Den 22 september 1849 skrev pastorn i Clara församling, Josef Otto Wallin, en rekommendation:
”Bostaden på Apelbergsgatan på Norrmalm delade hon och sonen med en äldre vaktmästaränka.
Gossen Carl Gustaf Holmquist, som är faderoch moderlös samt född den 17 augusti 1843, har, sedan modern den 7 sistleden mars dog på sjukrummet å Clara fattighus, varit vårdad af 71-åriga Enkan Anna Sjöblom, och alldenstund
Enkan Sjöblom för ålderdom och bräcklighet, den 1 nästkommande oktober måste på samma fattighus intagas, så rekommenderas gossen Carl Gustaf Holmquist såsom varande utan all vård, att i Allmänna Barnhuset blifva intagen.
EN ANNAN SÅDAN PLATS är före detta Norra latin på Drottninggatan. Här låg tidigare Allmänna barnhusets trädgård dit en trädgårdsförening flyttade 1838. Samma år lät konditorn Wilhelm Davidson bygga två paviljonger med ett kafé och en musiksalong. Från 1845 erbjöds även brunnsdrickning och avkopplande promenader i trädgården.
Tvärs över gatan låg Allmänna barnhuset där Carl Gustaf var intagen åren 1849–51. I minnesanteckningarna skriver han: ”Mot Barnhusgatan var inkörsporten, hvilken stundom stod öppen och utom hvilken vi icke finge gå, men genom hvilken vi nyfiket tittade ut öfver gatan till Davidsons Trädgårdsföreni ing”. samma kvarter som barnhuset låg Smedjegården, ett fängelse från 1600-talet som från mitten av 1800-talet användes som tvångsarbetsanstalt för kvinnor. Barnhuset flyttades till Norrtullsgatan 1885 och tio år senare revs fängelset inför bygget av Folkets hus som i sin tur ersattes av en modern byggnad 1960. Här arbetade min mormor på 1970-talet. I teatersalen huserar numera Dansens hus dit jag gärna går för att se dansföreställningar. Det är mäktigt att tänka på hur olika släktingars historia kan sammanstråla på en och samma plats.
Byggboomen i Stockholm tog fart från 1870talet och framåt och det hör till ovanligheterna att ute på malmarna hitta bevarade bostadshus som är äldre än så. Många platser har förändrats fullständigt sedan 1860-talet men jag har haft turen att hitta ett fåtal fotografier som med största sannolikhet visar några av de hus där Carl Gustaf har bott. Känslan är mycket speciell varje gång jag passerar dessa platser.
PÅ STOCKHOLMSKÄLLAN (stockholmskallan. stockholm.se) kan man jämföra kartor från olika århundraden. De har varit till stor hjälp när jag har velat stämma av adresser och kvarter. På nätet hittar jag även Otto Augusts Mankells fantastiska illustration Stockholmspanorama från 1870–71. Delen som visar Riddarholmen får bli bokens omslagsbild för att visa hur hamnen såg ut när Carl Gustaf anlände med ångbåt hösten 1860.
Och det har varit fantastiskt roligt att kunna vandra runt i Heinrich Neuhaus magnifika Stockholmspanorama från 1870-talet. Det är en ”snedbildskarta” där alla byggnader samt mängder av detaljer finns med.
Arbetet med boken har inneburit många spännande timmar på Kungliga Biblioteket och Stadsarkivet samt långa promenader runt stan. Som hembygdsforskare har det här gett släktforskningen nya dimensioner. Och att få dela historierna med deltagarna på mina stadsvand
ringar är väldigt givande. Alla kan vi relatera till våra äldre släktingar och vardagslivet i staden. Ofta visar det sig att vi har mycket gemensamt.
HUR GICK DET DÅ för Carl Gustaf? Utan kontakter i storstaden, men ständigt på jakt efter arbete, måste han fråga sig fram. Han skötte en stentryckpress på ett tryckeri på Mäster Samuelsgatan på Norrmalm, körde transporter vid bygget av Enskilda bankens hus på Lilla Nygatan i Gamla stan, jobbade som släggdräng på en smedja vid Björngårdsgatan på Södermalm och högg i vid en tillbyggnad av Eldkvarn på Kungsholmen.
En dag vandrade en bekymrad Carl Gustaf längs Storkyrkobrinken i Gamla stan när en man bad honom att följa med till Södermalm. Här erbjöds han mat och bostad av skomakaränkan Amalia Brobeck som ägde ett litet, enkelt trähus på Bondegatan. Med hennes generositet förändrades allt. Vid sidan av olika påhuggsjobb kunde Carl Gustaf nu äntligen börja studera. Han lyckades tentera flera klasser och 26 år gammal tog han studenten.
Fru Brobeck fortsatte att stötta Carl Gustaf och efter teologiska studier prästvigdes han i Uppsala domkyrka 1879. Fyra år senare gifte han sig med lärarinnan Lovisa Forsslund, även hon född i Klara församling. Carl Gustaf blev senare kyrkoherde i Årsunda dit han 1896 flyttade med familjen som nu utökats med barnen Georg, Karin, Nils, Sven, Anna och Kerstin.
Lovisa avled 1906 och kanske var det nu han började skriva ner sina barndomsminnen. Den sista korta anteckningen ”Allt stod väl till hemma Gud ske lov” är från juli 1916 när han efter en tågresa hade återvänt hem till prästgården. Fem månader senare segnade han plötsligt ner död vid altaret, strax innan han skulle förrätta en vigsel. Carl Gustaf vilar på Årsunda kyrkogård tillsammans med hustrun och fyra av barnen, bland dem Sven som är min farfar.
”Bilden visar hur hamnen såg ut när Carl Gustaf anlände med ångbåt 1860.
JAG VET FORTFARANDE inte vem Carl Gustafs pappa var. I familjen vet vi inte heller varifrån hans efternamn Holmquist kommer. Kanske var det Maria Christinas sätt att ge oss en ledtråd om faderns identitet. Och noteringen i Carl Gustafs födelseattest att hon var havande för andra gången får mig att fundera över vad som hände med det barnet. Sökandet fortsätter. ●
Stockholmspanorama av Otto August Mankell.
I Allmänna Barnhusets rulla över intagna barn 1848–49 på Stadsarkivet finns Carl Gustaf Holmquist listad under »äldre gossar». Han var nyss sex år fyllda när han blev barnhusbarn.