Gåtan Edvin: Från småbarnspappa till dubbelmördare
Morden på Tor och Ann-Christine Lekander var bestialiska och utstuderade. Men när 24-åriga Edvin erkände brottet var det ingen som kunde tro det. För hur kan en tidigare ostraffad småbarnspappa, som av alla beskrivs som glad och kärleksfull, mörda?
Mordet var brutalt och chockerande, våldet utstuderat och närgånget
Existerar ondska? Frågan som har sysselsatt mänskligheten i alla tider, blev extra aktuell måndagen den 12 juni 2017, när polis och ambulanspersonal klockan 18.30 klev in genom ytterdörren till Ann-Christine och Tor Lekanders hem strax utanför Mantorp.
De hade blivit ditkallade efter ett telefonsamtal från makarnas dotter Carolina, som försökt nå sina föräldrar hela dagen, och blivit allt mer orolig. Instinktivt kände hon att något var fel, särskilt sedan mamma AnnChristines arbetsgivare ringt och berättat att hon inte dykt upp på jobbet på Lantmännen.
Carolina bestämde sig för att åka hem till föräldrarna, och när hon kom fram vid 18-tiden, klev hon raka vägen in genom den stängda, men olåsta ytterdörren, samtidigt som hon pratade med sin syster Johanna i mobiltelefonen.
Hon noterade att kökskranen stod på för fullt. Nästa sak hon såg var de båda föräldrarna, liggandes på det blodtäckta golvet, tejpade runt huvud, armar, överkropp och ben.
Carolina förstod direkt att föräldrarna var döda, och både hon och Johanna ringde SOS Alarm. Polis och sjukvårdare kom till platsen efter bara någon halvtimme.
Brottsplatsundersökningen
visade att makarna tejpats med svart eltejp och silvertejp, något som senare skulle komma att bli avgörande för utredningen. Deras halsar hade skurits av och deras huvuden, både mun och näsa hade lindats tätt med tejp. I köket fanns tomma flaskor och förpackningar, utspilld saft, alkohol och tvättmedel. De båda stolarna som offren tejpats fast vid hade vält. Dessutom hittades en vit plastkula, som visade sig vara ammunition till en soft air gun. Vid tröskeln in till köket och i vardagsrummet säkrade polisen fotspår.
Mordet var brutalt och chockerande, våldet utstuderat och närgånget.
När utredarna hörde människor i Ann-Christines och Tors omgivning utkristalliserade sig bilden av ett äldre par som levde ett fridfullt liv. Ann-Christine och Tor var föräldrar till tre vuxna barn, och dessutom stolta morföräldrar. Tor var pensionär och led av
Parkinsons sjukdom. Hans stora intresse var teknik och fiffiga maskiner som underlättade vardagslivet. Ann-Christine ägnade gärna fritiden åt att baka olika godsaker som snabbt gick åt när barnbarnen kom på besök.
Ingen kunde påminna
sig om att Tor eller Ann-Christine hade några fiender, och tanken på att de skulle ha varit inblandade i något olagligt kändes orimlig.
Trots att polisen omedelbart drog igång en omfattande utredning hittades inga misstänkta.
Till slut var det silvertejpen som används för att fjättra paret vid köksstolarna som ledde utredarna till gärningsmannen. Den 50 millimeter breda silvertejpen var nämligen relativt ovanlig. Och genom att börja leta efter var och när just den silvertejpen köpts samtidigt som eltejpen, som också använts, kunde polisen ringa in 13 personer i trakten som köpt bägge tejpsorterna.
Utredarna kontaktade tejpköparna, topsade dem, och jämförde deras DNA med de DNAspår som hittats på brottsplatsen. En av de 13 var 24-åriga Edvin. En lättsam kille som verkade ta livet med en klackspark, som levde för sina två barn, det ena 1,5 år, det andra bara ett halvår. Han topsades på Arla, den arbetsplats han jobbat på under bara ett par månader. Edvin verkade, åtminstone utåt sett, inte särskilt orolig över att han blivit kontaktad av polisen. När han berättade för sin sambo att polisen kontaktat honom gjorde han det i en lätt ton, i förbifarten. Antydde att skälet till att polisen ville förhöra honom hade att göra med att hans mobiltelefon hade ”plingat i masten”, något som gjorde att polisen
Edvin verkade, åtminstone utåt sett, inte särskilt orolig över att ha blivit kontaktad av polisen
av ren rutin ville prata med honom.
Resultatet från topsningen visade att Edvin befunnit sig på brottsplatsen – och polisen hade nu en misstänkt gärningsman.
96 dagar efter mordet
greps Edvin. Polisens började nu arbeta med att kartlägga honom, få grepp om hans personlighet och hitta motivet till dubbelmordet.
Ju fler utredarna hörde, desto mer obegripligt verkade det vara att Edvin, en tidigare ostraffad 24-åring, skulle ha begått det våldsamma dubbelmordet.
I dag är ingen i vare sig hans bekantskapskrets eller familj villig att prata öppet med tidningen om honom.
– Han var en kille som alla andra. Något av en bokmal som aldrig var inblandad i några som helst konflikter. Tvärt om. Han hade snarare en tendens att vända kappan efter vinden för att undvika bråk, säger en kamrat.
– En dubbelpersonlighet med psykopatiska drag, säger en annan.
Det 4 000 sidor långa förundersökningsprotokollet målar en bild av Edvin som gör det än svårare att förstå.
Edvin beskrivs av samtliga hörda som en ”go och glad kille”. En småbarnspappa som levde för sina barn, som älskade att leka med de egna och bekantskapskretsens barn. Han var en person som aldrig gjorde något väsen av sig. Tvärtom var han en ”tyst bokmal som kanske ville säga saker, men som sällan hördes så ofta”, enligt en källa. Han hade två passioner i livet: Barn och matlagning, och att bli pappa tidigt kändes självklart. Han hade redan i gymnasiet bestämt sig för att bli kock och vännerna pratar i lyriska ordalag om hans matlagning.
Vid samma tidpunkt
som morden begicks beskrev vänner och familj honom som glad och nöjd med livet. Han hade, efter en kort period av arbetslöshet, fått jobb på Arlas kyllager i Jönköping, något som han var lycklig över. I och med det nya jobbet tjänade han närmare 6 000 kronor mer i månaden, och pengarna var efterlängtade.
Edvin och sambon hade det nämligen, precis som många andra nyblivna föräldrar, ganska knapert ställt och gick periodvis runt på pengar som de fick av Edvins föräldrar. De hade fått en bra lägenhet i Mullsjö, och livet lekte.
Edvin hade träffat sin sambo,
kvinnan som senare blev mamma till hans barn, som 19-åring. De hade träffats genom sambons lillasyster, som gick i samma klass som Edvin, och de hade varit bekanta ett bra tag innan de blev ett par.
Förhållandet var bra.
Edvin var kärleksfull och omtänksam. Visserligen grälade han och sambon mer efter det att de blivit föräldrar, men vilka gör inte det? Sömnlöshet och oro för småbarn kan göra att vem som helst blir irriterad och mer stingslig än vanligt. Här hade två barn kommit i tät följd.
Han var intresserad av historia, och historiska vapen. Han hade en fascination för knivar, men, som en i bekantskapskretsen uttrycker det:
– Med facit i hand kan man tycka att hans fascination för knivar var suspekt, men då var det inte något vi reagerade över.
Under förhören framkom en detalj, som snabbt kom att bli betydande för utredningen:
När Edvin och hans sambo varit tillsammans i något år, började Edvin må mycket dåligt. Ingen i hans omgivning märkte dock av detta. Inte förrän han plötsligt försvann spårlöst under tre dagar i mars 2014. Både polisen och Missing people kopplades in i samband med försvinnandet och när Edvins pappa och storebror hittade honom befann han sig i Göteborg, var i dåligt skick och lades in för psykiatrisk vård.
Att Edvin under en period varit så illa däran att han lades in på psykiatrisk klinik och åt tunga mediciner, och att det i samband med detta framkom att han haft detaljerade fantasier om att döda människor i hans omgivning, var något han efter sitt tillfrisknande talade öppet om.
Hans sjukdom ansågs numera vara ett avslutat kapitel. Även om hans svåger ibland kunde skämta med Edvin om att han ”bara” hamnat på 13 plats på ”Edvins dödslista”, verkade alla i hans närhet anse att han numera var frisk och menade att psykosen handlade om en kombination av stress och överansträngning, inget annat. Framför allt handlade det inte om något som hänt under hans uppväxt, poängterade en närstående.
Samtidigt, i förhöret med sambon, beskriver hon att Edvin berättat för henne att han så länge han kan minnas haft en drivkraft att skada människor. Att han blivit fascinerad av själva tanken på att skada människor utan att bli påkommen.
Att Edvin vid flera tillfällen pratat om en ”dödslista” och fantasier om att döda, var inget som fick någon att reagera eller dra i handbromsen.
Kanske handlade det om att han till sitt sätt och till sin personlighet var så mjuk, positiv och omhändertagande, att de som visste om hans tankar drog slutsatsen att det enbart handlade om mörka fantasier?
För, i förhör efter förhör, framkommer bilden av en lättsam och skämtsam kille med distans till sig själv. Också i den blogg som han drev under en period som 18-åring får läsaren en känsla av en bekymmersfri och skötsam person, som istället för att vara ute med kompisar mest hängde med familjen: 22 juli 2011:
Har varit hemma nu en vecka, efter att ha varit nere i sommarstugan på Västkusten. Jag var där en vecka, och det var jag, mamma och pappa, samt X (syster) och Y (namngiven bekant). Det var en jäkla kul vecka, vi var och kollade på en dansbandskonsert typ.
Vi var också ute med båten mycket, det finns ingen bättre känsla än att sitta i en båt och känna den friska vinden och saltvattensstänk och allt … 31 juli 2011: Jag har varit på både nya Harry Potterfilmen, samt den nya Pirates of Carribean … För att sammanfatta, båda filmerna var bra, riktigt bra. 22 augusti 2011:
I dag började skolan, det var trevligt och det var störtkul att träffa folket i skolan. Jag fick veta att jag hamnade i en relativt skojig grupp.
Skulle få ett nytt pass, så mamma och jag och syrran åkte till polisen, som hade stängt så klart. Haha! Mötte en lite kul polis som morsan stod och snackade med (tror de kände varandra). Jag vet inte hur respektingivande han var, för han hade en knapphål i form av en glad smiley på bröstfickan.
Också i förhören
med hans vänner är det tydligt att Edvin helst umgås med familjen. Och den är stor. Han har fyra syskon och flera syskonbarn, men efter hans sjukdom verkar det som om han dragit sig undan. I förhör berättar sambon att orsaken till detta är att Edvin känner att det inte är riktigt okej att vara sjuk i hans familj. I stället började han och sambon umgås allt mer med hennes föräldrar och syskon. Särskilt med hennes lillasyster och man, eftersom Edvin kände dem sedan gammalt.
Han har ingen särskilt stor bekantskapskrets, de han umgås med är vänner sedan barndomen. En noga utvald krets människor som verkar acceptera honom precis som han är, trots att han varken är den tuffaste eller coolaste killen i Mullsjö.
Enligt några blev han lätt mobbad under skoltiden, enligt en bekant till föräldrarna blev han ”fruktansvärt mobbad” i skolan. Själv kommenterar han det vid något tillfälle som att han är ”klassens tönt”, men att det inte är något han mår dåligt av. Någon går till och med så långt som att berätta att han kallar sig själv för ”stolt tönt”.
är de som känner Edvin, och förhörs av polisen, förvånansvärt eniga. Han beskrivs av flera som ”en kramig teddybjörn”, ”smart och allmänbildad”, ”beskyddande” och en hjälpsam person som ”alltid ställer upp”.
Samtliga tar upp hans kärlek till barn, beskriver honom som den som alltid lekte med småbarnen på middagar och tillställningar, och som något av en ”toffel” gentemot sambon.
Hur är det möjligt att en kramgo teddybjörn, en stolt småbarnsfar och familjekär son, en person som aldrig någonsin brusat upp plötsligt mördar två oskyldiga människor?
För ju mer polisen pratar med Edvin, desto tydligare framgår det att han faktiskt varit på mordplatsen. Det är inte bara det faktum att hans mobiltelefon avslöjar att han varit där. Det finns också spår av hans DNA i parets hem.
Inledningsvis framkommer
kan’ Man tycka att hans fascination för knivar var suspekt, men då var det inget vi reagerade över
Jag begick ett brott. Så långt vet jag. Men varför? Inte ens jag vet det. Vad driver någon till att mörda två människor?
det bara att han varit där, och att han hjälpt till att tejpa fast paret.
Människor i hans omgivning berättar om en Mattias med kopplingar till tunga kriminella nätverk, som Edvin ibland agerar chaufför åt. Edvin själv berättar att han träffat Mattias när han jobbade på restaurang, och att han mot ersättning ibland fick i uppdrag att köra honom på olika uppdrag. Mer vill han inte säga. Och hur polisen än letar, hittar de inte någon Mattias.
Den 23 februari 2018 inleds rättegången.
– Jag är ingen idiot. Jag förstod att han (Mattias, reds anmärkning) var kriminell ganska tidigt i vår relation. Men jag hade ingen aning om vad han gjorde. Det var flera gånger han frågade om jag ville vara flyktchaufför, men jag nekade. Jag hade familj. Jag ville inte syssla med sånt. Jag ville göra harmlösa jobb. Men i februari 2017 eskalerade det. Då kom den första hotbilden mot mig och min familj, berättar Edvin under rättegången.
Under bandupptagningar från rättegången hörs också Edvin berätta om hur hotbilden kulminerade den 11 juni, och hur han ombads följa med Mattias, och ytterligare en person, Elias.
Edvin berättar om hur de kört mot huset, hur han blivit tillsagd att tejpa Ann-Christine och Tor. Att han överför 20 000 kronor med hjälp av parets mobila bankid och får instruktioner om att åka till närmaste bankomat.
– Jag tar ut 15 000 och vid det här laget är jag väldigt förvirrad. Jag vet inte vad som egentligen har hänt och vad jag ska göra. Sedan kör jag runt. Hamnar i Linköping av en slump. Vet inte riktigt vart jag har mig själv i den här situationen utan försöker smälta vad som hänt, säger en till synes oberörd Edvin under rättegången.
När han återvänder
hem till sin sambo berättar han inte vad han varit med om. Sambon vet att han gjort ett jobb åt Mattias, som hon fortfarande inte träffat, och hon vet också att Edvin tjänat pengar på uppdraget.
Att han skulle ha varit med om något uppskakande eller skrämmande märks inte, han är precis som vanligt. Småpratar med familjen, skojar med sambons föräldrar som de besöker, leker med barnen.
Efter det att Edvin häktats får sambon frågan av polisutredarna vad hon känner inför vetskapen om att Edvin är misstänkt för dubbelmord. Svaret kommer blixtsnabbt: – Det är totalt omöjligt. Utredaren frågar henne om det kan vara så att hans fantasier om att döda har återkommit, men det menar hon är osannolikt. Hon skulle ha märkt om han börjat må dåligt psykiskt igen och säger att hon vet vilka signaler hon ska hålla utkik efter.
Men ändå. Kan det vara så att fantasierna har återkommit, upprepar utredarna.
– I så fall har han varit djävulusiskt duktig att dölja det.
Under rättegången håller Edvin fast vid sin berättelse om att han hotats, och att han lämnat paret Lekanders hus utan vetskap om att de skulle mördas.
Länge trodde Edvins släkt och vänner att det han sa om att han hotats faktiskt stämde. Vittne efter vittne berättar om hans lugna temperament, men också om att han varit orolig och stressad över att ha blivit uppsagd från det arbete som han tyckte så mycket om.
Men under våren 2017 hade turen vänt i och med att han fått sitt nya arbete. Att något skulle hända nu, när han tjänade mer pengar än någonsin, när de värsta vaknätterna med barnen var över och när Edvin och hans sambo fått en nyrenoverad lägenhet verkade otänkbart.
Edvin håller envist fast vid sin historia om Mattias och hotbilden.
Trots detta döms han till livstid för mord i tingsrätten i maj 2018. Också i hovrätten döms han till livstid.
I en rättspsykiatrisk
utredning konstateras att han inte lider av någon allvarlig psykisk störning, något som gör att rättspsykiatrisk vård inte är aktuellt. I väntan på att placeras på avdelningen för särskilt resurskrävande intagna på Norrtäljeanstalten hamnar han på anstalten i Kumla.
Av riksmottagningens utredning framgår det att risken för rymning är stor. Likaså risken för att Edvin ska använda sig av hot eller våld samt annan kriminalitet. Det framgår också att det föreligger en psykiatrisk problematik varför personalen bör vara observant på förändringar i Edvins beteende för att kunna uppmärksamma tecken på våldsamma tankemönster.
Så, vad var det
som gick så fruktansvärt fel?
Kan man på förväg utröna när något går snett i en människas liv? När något avgörande händer, som får en människas hela personlighet att ändras, som får en persons handlingar att tippa över och gå över en gräns som aldrig går att ångra? Inte ens Edvin själv vet svaret. I början av december 2018 erkänner han. Först i ett brev till en reporter på Expressen. Därefter till polisen. Han, och ingen annan har dödat paret. Någon Mattias existerar inte. I brevet skriver han bland annat:
”Jag begick ett brott. Så långt vet jag. Men varför? Inte ens jag vet det. Vad driver någon till att mörda två människor?”