Fallet jag aldrig glömmer: Oísin Cantwell
’’ Vad var spänningsböckerna i min bokhylla i jämförelse med detta?
BOOOOOOOOOOM!
Jag var tio år och vaknade en natt i min pojksäng av en kraftig explosion. Jag störtade upp och fram till fönstret för att se vad som hade hänt.
På andra sidan Värtan, fjärden som skiljer Lidingö från Stockholm, slog lågor upp. Det såg ut som att Gärdet brann.
Även min pappa vaknade. Vi stod och tittade ett tag och spekulerade i vad det var som hade hänt. En olycka? Ett brott? En militärövning?
Året var 1975, ekot sände inte mitt i natten och tidningar var ännu medier som hade den egenheten att de berättade om nyheter först dagen efter att de inträffat. Än skulle det dröja årtionden innan internet fanns i var mans hem och mobilen gav oss senaste nytt.
Jag somnade om. När jag vaknade stod radion på i köket. Terrorister hade sprängt västtyska ambassaden.
Det var spännande
att vara barn i Stockholm på 1970-talet. Något år tidigare hade en rånare tagit gisslan på en bank vid Norrmalmstorg. Clark Olofsson, redan vid denna tid berömd kriminell, hade anslutit.
Varje dag efter skolan åkte vi ungar in till stan och hängde vid avspärrningarna. Jag minns fortfarande en rubrik i någon av kvällstidningarna. ”Palme har gett order – skjut för att döda”.
Och nu detta. Dagen innan explosionen hade väpnade vänsterextremister intagit den Västtyska ambassaden på Gärdet.
De tillhörde terrorgruppen Röda armé-fraktionen (RAF) och krävde att den västtyska regeringen skulle släppa ett antal fängslade medlemmar i organisationen.
Terroristerna var sex till antalet och hade tagit personalen på ambassaden, tolv personer, däribland ambassadör Dietrich Stoecker, som gisslan.
Den vässtyske förbundskanslern Helmut Schmidt meddelade statsminister Olof Palme att han vägrade gå med på kraven. Terroristerna svarade med att mörda två ur gisslan, militärattachén Andreas von Mirbach och handelsattachén Heinz Hillegaart.
Och en i timmen skulle skjutas till kraven var uppfyllda.
Farsan köpte kvällstidningarna. Tioåringen lusläste. Tv-nyheterna denna kväll runt om i världen dominerades av dramat.
Action på riktigt! Vad var spänningsböckerna i min bokhylla i jämförelse med detta.
Explosionen, visade det sig senare, berodde på att en trotylladdning detonerade. Sannolikt av misstag. Två terrorister avled av sina skador. Ockupationen hade därmed krävt sammanlagt fyra dödsoffer.
De överlevande
RAF-medlemmarna dömdes till dubbla livstidsstraff. De benådades så småningom och släpptes mellan 1994 och 1996.
Därmed kunde den här historien vara över. Men 1977, två år efter ockupationen, avslöjades det att arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon skulle kidnappas som hämnd för utvisningen av terroristerna.
Hjärnan bakom planen var Norbert Kröcher, som startat en grupp som var inspirerad av RAF. Genom att kidnappa Leijon skulle den svenska regeringen tvingas betala lösensumma och Västtyskland skulle pressas att frige RAF-medlemmar.
Men Säpo avslöjade planen. Tysken Kröcher dömdes till 11,5 års fängelse. Dessutom dömdes ett antal svenska medlemmar i gruppen.
Många år senare begås mord i islams namn i staden jag växte upp i och ännu bor i. Journalister vräker ur sig påståenden om att ”Sverige har förlorat sin oskuld” och ” Till slut drabbades även Stockholm av terrorism”.
De kan inte sin historia.