Norén blir till buskis i Colin Nutleys regi
Regi: Colin Nutley
Colin Nutley kan bättre än så här. Som regissör visade han i början av 1990-talet skärpa i filmer som ”Black Jack” och ”Änglagård”. Han hade en särskild blick, brukade jag tänka då, för utanförskap – men också för vanliga svenskar på små orter och deras strävan efter kärlek, eller i alla fall någon form av dräglig tillvaro och sammanhang. De som, för att låna en refräng av Håkan Hellström, ”är nere men uppe på fem”.
Vad har hänt med den Colin Nutley undrar jag när jag besvärad ser långfilmen ”Bröllop, begravning och dop”. Långfilmen – eller ska jag säga kändisparaden – efter tv-serien med samma namn från 2020 som sänts på kanalen C More. För den som inte följt med i den tv-serien blir långfilmen än mer fragmentarisk och parodisk.
Visst hade Colin Nutley redan för trettio år sedan ett lättsamt anslag. Men ändå: det fanns anledningar till att Zac (Rikard Wolff) åkte motorcykel rakt in i den svenska folksjälen.
Den brittiske regissörens undersökte med varsamhet och nyfikenhet svenska ritualer och kulturkrockar. Redan då befolkade han sina filmer med svensk skådespelarelit.
Skillnaden är att han då satte något av betydelse på spel, medan han intresserade sig för individens förhållande till gruppen. Den noggrannhet och känslighet han uppvisade då tycks nu förbytt mot klumpighet och framforcerad dråplighet.
När han idag återanvänder känsloladdade ögonblick som bröllop, begravning och dop är allt sammanföst i ett extatiskt överdåd. Som spunnet socker ovanpå grädden på moset.
Redan inledningen innehåller så mycket frampratad information om familjerna Öhrn och Seger att rösten aldrig hinna hämta andan. Grace (Helena Bergström) är otrogen med Samuel (Philip Zanden) på sin dotters bröllop, vilket resulterar i en graviditet. Samuel dör, utmaningen blir för hans änka Michelle (Maria Lundqvist) och Grace att gemensamt fostra lilla Daisy. Allt illustreras i bild, medan mer och mer vidlyftig handling tillkommer för varje minut. När ska den här filmen någonsin börja djupandas, beröra en brännande kärnpunkt eller låta publiken tänka en egen tanke? Svar: aldrig.
Ett halvdåligt avsnitt av SVT:S serie Bonusfamiljen ger mer inblick i relationer än denna melodram tillika kavalkad av putslustigheter. Här finns blinkningar till Bergman och Roy Andersson i form av en präst som super i smyg. Han heter Valentin och är Graces bror. Så blir han kär i Michelle medan hans kollega, spelad av Robert Gustafsson, blir kär i Grace. Syskonens mamma Louise (Marie Göranzon) har dessutom just blivit änka, i berättelsen som är i total avsaknad av all form av undertext.
Främlingen som kommer till byn
– eller i det här fallet till familjen – gestaltas av Helena af Sandeberg. Hennes rollfigur friar till Grace ex-make Carl-axel, medan resten av familjen anar oråd. Vad är hennes agenda?
Meja (Molly Nutley) och hennes fru Sunny (Angelika Prick) är nu småbarnsföräldrar. De försöker fira regnbågs-jul och nyår med Mejas självupptagna föräldrar vilket gör att filmen skruvas upp på högsta växel.
Middagen hemma hos farfar Rolf (Jan Malmsjö) blir filmens crescendo – och en ren orgie i överdrivna bekännelser. Detta parti kunde användas som varnande exempel på en filmskola: så gör du ett upplägg värdigt Lars Norén till ren buskis. Alla runt bordet håller tal, och pyser ut existentiell ångest, i tur och ordning. Sedan blir det slagsmål. Hur veteraner som Jan Malmsjö och Marie Göranzon har kunnat genomlida detta förblir en ren gåta.