Möjligen är det just ordet ”radikalt” som får borgerliga politiker att se rött.
Låt sakpolitiken vara i centrum när det gäller Halmstads kommuns klimatarbete. Det finns helt enkelt inte tid för ideologiska strider.
Plötsligt var det som att titta på ”Karl-bertil Jonssons julafton”.
”Man får inte ju inte glömma, Daniel, att du också är socialist!”
Dessa ord uttalades inte av julsagans Tyko Jonsson, som är rädd för att ha närt en kommunist vid sin barm. I stället kom orden från Jonas Bergman (M), kommunstyrelsens ordförande i Halmstad, under en klimatpolitisk debatt i fullmäktige förra veckan. Det var i en replik på vänsterpartisten Daniel Nilsson Brodén som Jonas Bergman kände sig manad att peka ut de ideologiska skillnaderna.
”Det finns ingen gräns för hur mycket du tycker att kommunen ska betala”, sa Jonas Bergman fortsättningsvis.
Vad var det då vänsterpartisten hade föreslagit? Till exempel att kommunen skulle utöka den så kallade Fritidsbanken så att Halmstadbor kan låna verktyg eller andra saker som man inte använder så ofta. Eller progressiva vattentaxor eller att kommunen ska ställa tuffare klimatkrav vid upphandlingar. Förslag med syfte att kommunen ska vara mer i aktiv för att få ner klimatutsläppen.
”Kommunen har ett särskilt ansvar att driva på i klimatarbetet”, sa Daniel Nilsson Brodén i ett tidigare anförande.
Den var vid det senaste kommunfullmäktige förra torsdagen som mötet inleddes med en klimatpolitisk debatt. Fokus för debatten var tre områden, transporter, bebyggelse och konsumtion. Detta är tre konkreta frågor som berör just en kommuns verksamheter och vad individen själv kan påverka. Det konstaterades under debatten att transporter är en stor källa till utsläppen i Halmstads kommun, medan det inom byggnation och boende har gjorts stora energibesparingar.
Konsumtionen är däremot ett sorgebarn om man ser till all den konsumtion som den genomsnittlige medborgaren står för. Där ligger klimatavtrycket på runt 10 ton koldioxidekvivalenter per år och individ. För ett hållbart samhälle behöver de konsumtionsbaserade utsläppen ned till motsvarande ett till två ton per år och individ.
Även om lyftes fram många bra förslag av ledamöter från både det borgerliga blocket och från de rödgröna partierna, var det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som var de drivande partierna i debatten. Allra mest aktiv var just Daniel Nilsson Brodén.
I sitt första inlägg presenterade Jonas Bergman sin syn på kommunens klimatarbete. ”Vi är olika partier som går in i den här debatten med helt olika ingångsvärden. Jag representerar ett parti som tror på ekonomisk tillväxt, individens frihet och som är fullt ut teknikoptimistiska. Det är tre ingångsvärden som tack och lov går att kombinera i en klok, nationell, global och lokal klimatpolitik”, sa han.
Detta kan säkert många ställa sig bakom, men problemet är inte vad Jonas Bergman sa utan vad han inte sa. Han presenterade inga konkreta förslag på hur Halmstad kan vara den drivande kraften i kommunens klimatarbete. Det räcker inte med att bygga laddstolpar till elbilar, det krävs i sanning något mer omfattande.
Jonas Bergman har dock en poäng i att ideologiska skiljelinjer är viktiga inom politiken, till exempel hur de gemensamma resurserna ska samlas in och fördelas. Men när det gäller klimatfrågan är det inte främst ideologin som ska styra, där måste själva sakfrågan vara det centrala, det vill säga konkreta lösningar på hur klimatutsläppen ska minskas, och göra det radikalt. Möjligen är det just ordet ”radikalt” som får borgerliga politiker att se rött. Men vad är alternativet? Att vänta in sämre tider innan man agerar?
Bra politiska förslag för att minska klimatutsläppen är bra oavsett vem som lägger fram dem. Det borde Jonas Bergman ta till sig.
Om Halmstads kommun och dess politiska ledning sackar efter i klimatarbetet, finns det ett stort engagemang utanför Rådhuset. På fredagen genomfördes en stor klimatmanifestation i Halmstad som en del av den globala rörelsen ”Fridays for future”, som den svenska klimataktivisten Greta Thunberg är upphov till.
Efter demonstrationen i de centrala delarna av Halmstad, var det samling igen på Stora torg för musik och tal. För kännedom var undertecknad inbjuden som konferencier på det efterföljande torgmötet. Bland annat bjöds det på värmande musik av Christof Jeppsson i det kyliga vädret.
Den 12 oktober förra året gick en aktivist runt på Stora torg i Halmstad bärandes på ett band där det stod: ”Backa Greta”. Veckan därpå hakade fler klimataktivister på och sedan dess har det varje fredag genomförts en klimatmanifestation i Halmstad.
Denna ensamma aktivist var Suzanne Näckdal som också deltog på fredagens torgmöte med ett tal. Där lyfte hon fram att den lilla människan kan göra stor skillnad, och pekade på Greta Thunberg som ett exempel. Även Suzanne Näckdals handling för drygt ett år sedan visar att man göra skillnad i Halmstad.
Varför inte avsluta med ett känt ordspråk. Liten tuva stjälper ofta stort lass. Det är de små detaljerna som kan vara avgörande för det stora hela. Jag vill tro att många viljor små kan få en stor betydelse för framtiden.
När politikerna inte kan dra åt samma håll, eller ens komma överens om situationens allvar, måste medborgarna vara drivande i att politikerna agerar. Både individer och politiker har ett gemensamt ansvar i den så nödvändiga klimatomställningen där fossila energikällor måste ersättas med förnyelsebara alternativ.