Krystyna Andersson överlevde Auschwitz
Halmstad: Linda Tegnebo har en tatuering. På hennes vänstra handled syns ett nummer: 50649. Precis samma siffror fick hennes mormor på sin arm när hon kom till Birkenau 1942. – Det här är mitt sätt att hedra min mormor och hennes minne på. Jag vill hålla
Halmstad: Nu berättar Krystynas barnbarn historien som aldrig får glömmas bort – och om varför hon tatuerat in sin mormors fångnummer på handleden.
”Hur döden såg ut i Birkenau kunde jag se på kvällen då jag var på väg till toaletten. På vägen dit snubblade jag på människokropparna som låg tätt på marken.”
Stycket är hämtat ur Krystyna Anderssons minnesanteckningar från tiden i Nazitysklands koncentrationsläger. HP har träffat hennes barnbarn: Linda Tegnebo.
Vi ses i Lindas föräldrars hus i Snöstorp. Vi dricker kaffe. Utanför fönstret är novemberrusket påtagligt, det är en sådan där dag då dagsljuset liksom aldrig riktigt vill infinna sig. Snart 75 år har gått sedan Krystyna Andersson befriades och kom till Sverige med Röda korsets vita bussar. 75 år, det är en hel livstid för somliga.
fotografier och tidningsklipp utspridda; minnessaker familjen har efter Krystyna som gick bort i maj 2007, då nästan 90 år gammal. Även utkastet till boken ligger där, den bok som Krystyna påbörjade många år efter tiden i koncentrationsläger när hon hunnit bli en bit över 70.
Sidorna är gulnade, nötta. Det som beskrivs i texten är nästan omöjligt att ta in:
”Jag kommer ihåg att en dag fick jag ladda vagnarna med människokroppar. Några av de som låg på marken levde fortfarande. Då trodde jag att jag inte skulle orka mer.”
Men på något vis överlevde Krystyna Andersson – som på den tiden hette Krystyna Czechowska – allt det fruktansvärda de flesta i Sverige bara har behövt läsa i historieböckerna om.
– Hon måste ha varit så oändligt stark, och det är också den bilden jag har av henne. Det är så jag minns min mormor, säger Linda.
Men vi tar det från början: Krystyna, som inte är judinna själv, föds i södra Polen 1919.
Hon grips av Gestapo 1941 eftersom hon hjälpt en ung judisk flicka med mat. Exakt vad hon mer gör för att hjälpa vet inte Linda, men hon anar att det är mer än vad mormodern någonsin berättade.
– På något sätt måste hon ha varit politiskt aktiv, och att hjälpa judar var ett brott i sig. Ibland gör det ont att hon själv drabbades så hårt bara för att hon försökte vara en god medmänniska.
– Och ibland gör det mig också oändligt stolt att hon gjorde motstånd, att hon försökte sätta sig upp mot nazisterna, även om hon fick betala ett extremt högt pris för det.
Efter gripandet förs Krystyna till dödsblocket i Auschwitz. Sex månader går innan hon får sin dom ändrad från dödstraff till livstids straffarbete, och därmed flyttas vidare till Birkenau. I utkastet till sin bok beskriver hon flera scener från lägren. Ett stycke om en kvinna som tvingas föda barn under en säng etsar sig fast:
”När Ss-mannen kom in i rummet såg han henne med barnet i famnen. Han tog barnet i benen och slog det mot kaminen. Modern till barnet hann bara skrika ”mitt barn” innan hon sköts. Synen skrämde oss. Vi kunde inte förstå hur en människa kunde göra så. Kanske han lever fortfarande och har sina egna barn? Har han dåligt samvete eller har han inget samvete alls?”
– Vi får inte tappa bort vår historia. Människorna som satt i Auschwitz håller på att dö ut, men vi som fortfarande lever måste föra deras berättelser vidare, säger Linda.
– Vi får aldrig någonsin glömma. Från Birkenau flyttas Krystyna vidare mellan olika läger, först till ett nära Berlin och sen till Frankrike. Exakt vad hon varit med om är svårt att veta. Via olika register har Linda försökt ta reda på så mycket hon bara kan, men allt går inte att veta säkert – och allt talade inte heller Krystyna själv om. 1945 befrias hon i alla fall från Ravensbrück, sjuk och undernärd. Linda har läst någonstans att hon vägde 32 kilo till sina kanske 150 centimeter.
– Mitt i allt det hemska har jag förstått att det också fanns en rejäl dos medmänsklighet bland fångarna i lägren. Att mormor klarade sig berodde många gånger på att människor skyddade henne och hjälpte henne. Hon hade en fantastisk tur.
Med de vita bussarna kommer Krystyna efter befrielsen först till Malmö och ett center som finns där för återhämtning och vila. Sedan åker hon vidare till Slättåkra utanför Halmstad där hon tar jobb på en gård och träffar Lindas morfar.
– Det gör ont i mig att mormor bara var 26 år när hon blev fri från Ravensbrück. Hon var så ung, och hade redan tvingats gå igenom så mycket...
Lindas morföräldrar gifter sig och får tre barn, varav ett med Downs syndrom.
– På den tiden var det vanligt att barn med funktionsnedsättningar lämnades bort. Men mormor gjorde aldrig det. Istället såg hon det som sin livsuppgift att ta hand om Laila, alltså min moster.
I många år bodde familjen Andersson i Ödeshög, och det är också där Linda är uppvuxen. På 90-talet flyttade Krystyna tillbaka till Halmstad där hon hade bott i olika omgångar. Familjen följde till sist efter, så även Linda och hennes man. Numera bor de i Steninge. Linda jobbar som lärare i historia och samhällskunskap på Kattegattgymnasiet. Hon säger att hennes yrkesval har mycket att göra med allt det hennes mormor upplevde.
– Särskilt när det handlar om de ämnen jag har. Det är vår historia vi kan lära oss av.
Hur ser skolungdomar i dag på Förintelsen?
– Det verkar fortfarande beröra alla väldigt djupt när man berättar om hur det var, trots att så lång tid gått. Och man läser fortfarande väldigt mycket om andra världskriget i skolan. Det ser jag som positivt.
Hur tror du att det har påverkat dig personligen att din mormor var med om allt det här?
– Jag hoppas att det har gjort mig mer ödmjuk och förstående. Och så har det gjort mig väldigt känslig för främlingsfientliga och antisemitiska strömningar.
I den stora berättelsen om Krystyna Andersson finns också en mindre historia som är värd att nämna, som aldrig togs upp när hon intervjuades av HP 1995 – 50 år efter befrielsen. Och det är den om hennes polske man.
För det är nämligen så, att den unga Krystyna är nygift när hon grips av Gestapo 1941. Hennes man Stanislaw grips aldrig, utan jobbar som chaufför åt tyskarna under kriget.
– Som jag förstått det fick han se en dödsattest utfärdad på mormor, så han trodde att hon dött i lägren. Han gifte om sig senare, ovetandes om att hon levde och fanns i Sverige.
” Vi får inte tappa bort vår historia. Människorna som satt i Auschwitz håller på att dö ut, men vi som fortfarande lever måste föra deras berättelser vidare.
Så tar kriget tar slut. Tiden går. Via släktingar får Stanislaw och Krystyna till sist veta att de båda är i livet, hon i Sverige och han i Polen. Men de träffas aldrig då: De är ju båda omgifta på varsitt håll.
Men så en dag får Krystyna ett brev från sin före detta man. Vid det laget har hon skilt sig från Lindas morfar. I ett stycke i sitt bokutkast beskriver hon mötet:
”Jag talade inte om för honom att jag hade skilt mig så att hans fru inte skulle tycka illa om mig. Jag tänkte bara att vi borde träffas när Gud ändå lät oss överleva en sådan mardröm. Nästa gång jag var i Polen besökte jag Stanislaw som bodde i Jelenia Gora. Jag kände inte igen honom. Jag såg en äldre man med käppar under armarna. Vi hade inte sett varandra på 40 år. Han var 67 och jag 65.”
Och där tar stycket plötsligt slut. Inga fler känslor beskrivs. Man lämnas med frågan om hur mötet gick. Vad sa de till varandra? Vad finns det egentligen att säga efter så lång tid?
– Det finns så mycket jag skulle ha velat fråga mormor, sådant man inser i vuxen ålder. När man är barn och tonåring har man inte verktygen. Det kan kännas jobbigt ibland att jag inte hann innan hon blev för sjuk för att minnas. Vi talade aldrig på djupet om det hon varit med om, säger Linda.
Hur skulle du själv beskriva Krystyna?
– Hon var så glad och positiv. Om man inte visste kunde man inte ana att hon bar på så mörka minnen. Och så älskade hon att laga mat och bjuda alla, det var min mormor för mig.
Linda Tegnebo
I dag ligger Krystyna begravd på kyrkogården i Snöstorp, de sista åren av sitt liv bodde hon på ett ålderdomshem i närheten.
Jag bläddrar bland de nötta sidorna till boken igen, den som ligger på köksbordet. Linda säger att hon skulle vilja ge ut den en dag.
”Jag kom alltså till Birkenau. Där rakade man oss, badade och tatuerade nummer på armarna. Från och med nu var numren våra namn. Många människor grät medan man tatuerade dem. Jag grät inte alls och när tysken frågade varför sade jag att jag skulle gråta av glädje om jag fick komma därifrån. Då sade tysken att ingen som hade fått ett nummer skulle någonsin komma därifrån. Då började jag verkligen gråta.”, skriver Krystyna.
Linda tittar på sin tatuering, drar upp tröjärmen och betraktar det korta numret på handleden igen, det som får stå som symbol för ett helt livsöde. Ett nummer som påminner oss om en människa som överlevde, men kanske också om alla de andra som inte hade samma tur:
50649.