Sara siktar mot att knipa en plats i Hawaii Ironman
För 12 år sedan tränade hon aldrig. I dag är hon en av världens absolut bästa triathleter i sin åldersgrupp. Nu kämpar Sara Bergström för att lyckas knipa en plats i den mest mytomspunna tävlingen av alla – Hawaii Ironman.
– Jag vet egentligen inte vad det är som lockar så med just Hawaii Ironman, det sägs ju att banan är väldigt tråkig, men det är ändå det största man kan göra inom den här sporten.
Att triathlon och allt det som hör till är Sara Bergströms absolut största intresse står klart i samma sekund som man öppnar dörren till hennes lägenhet. I hallen hänger inte mindre än två cyklar på väggen och bara några kliv in finns ytterligare ett par hojar och jämte trainern (speialanordning som används för att kunna cykla inomhus reds anm) står ett gäng vikter och bara väntar på att användas.
– Det här är min paincave, jag gillar inte dåligt väder så här cyklar jag många av mina pass.
Och många pass blir det. I genomsnitt tränar Sara Bergström 10–12 timmar i veckan, timmar då hon nöter teknik i bassängen, tragglar långa pass på hojen, springer tuffa löpintervaller eller ägnar kraft åt att förbättra allmänstyrkan ytterligare. Trots att hon jobbar heltid tycker hon inte att hon behöver försaka särskilt mycket.
– Jag tittar kanske inte så mycket på tv och så planerar jag för att få in alla pass, skrattar hon.
Även om Saras liv de senaste åren i stor utsträckning bestått av träningsschema, återhämtning, tävlingsplanering och planering för att lyckas få ihop både kost och träning så har hon inte alltid haft det på det viset. I själva verket var det en slump som gjorde att hon började träna.
– Min dotter tränade balett och på den tiden bodde vi utanför stan så jag satt bara i omklädningsrummet och väntade när hon tränade. För att ha något att göra började jag springa.
Bara lite och helt ostrukturerat. Men när några på jobbet skulle springa 10 km på Prinsens minne hakade Sara Bergström på. Och väl i mål hade hon fått blodad tand, så när ett gäng på jobbet några år senare gjorde tjejklassikern var hon inte sen att hänga med. Det ena gav snabbt det andra och när hon genomfört hel- och halvklassikern råkade hon, mer eller mindre av en slump starta i en triathlontävling. Och trots att det var första gången fick hon kliva upp på prispallen.
– Egentligen var det väl där jag förstod att jag kanske var rätt bra på det här, säger Sara Bergström.
Och sedan dess har hon tränat för att utmana sig själv och sina gränser. När hon efter sin första tävling träffade på en tjej som berättade att hon genomfört en Ironman, det vill säga 3,86 kilometer simning, 18,2 mil cykel och 42 195 meter löpning i ett svep, då knackade lusten att prova, att utma
” Det är ju häftigt att få vara med och leka med de allra bästa. I vilken annan sport kan man det som 45-åring
Sara Bergström
na sig själv, återigen på axeln.
– Hon tränade inte jättemycket men hon tog sig igenom och kunde hon, så kunde jag, tänkte jag.
Ett år senare stod hon själv på startlinjen till sitt första Ironman. Nervös förstås, men allra mest förväntansfull. 14 timmar och många, många andetag senare dinglade medaljen om halsen.
– Jag var genomtränad och förberedd på uppgiften, så det var faktiskt aldrig riktigt jobbigt. Att gå i mål efter en Iron man, det är så mycket adrenalin i kroppen samtidigt som man är helt uttömd på energi. Det är så häftigt.
Och nu vill hon skicka med sitt ”kunde jag, så kan väldigt många andra”.
– Man behöver verkligen inte vara någon ubermensch för att hålla på. I stort sett alla kan ta sig runt en Iron man. Och det är ju inget måste i sig, man kan ju börja med kortare distanser.
Sak samma är det med alla prylar. När man verkligen satsar på att nå sin fulla potential, då kan man lägga ned precis hur mycket pengar och tid som helst på
att nörda ned sig i pedaler, specialhjul, schyssta våtdräkter och tusen saker till som triathlet. Men egentligen krävs inte mycket mer än en hoj, dojor och kanske en våtdräkt.
– Och väldigt mycket går att köpa begagnat, förklarar Sara.
Men nog ordat om det och tillbaka till Sara och hennes satsning. Nu, efter några års hård, strukturerad träning har hon blivit en av de allra bästa i sin åldersgrupp. Ett faktum som givit henne kvalplatser till både VM och EM.
– Det är ju häftigt att få vara med och leka med de allra bästa. I vilken annan sport kan man det som 45-åring, säger Sara samtidigt som hon fingrar på en av medaljerna från just VM i Ironman.
Men vad är det egentligen som driver dig?
– Jag gillar ju träningen och känslan av att klara saker jag inte trodde var möjligt. Att se tillbaka på ett träningspass och tänka att jag gjorde det trots att det var tufft, det gör att jag känner mig stark. Och på startlinjen till ett race, den känslan är fantastisk. Då känner jag mig som Stålmannen.