Moodyssons nya serie skvätter av tveksamheter
Gösta, HBO Av: Lukas Moodysson
Det finns något magiskt över tv-serien ”Gösta”, och inte i positiv bemärkelse. Trots att denna Lukas Moodysson-produktion är både vardaglig och torr, så känns den ibland irriterande overklig.
Allt kretsar kring en ung man i sneda polisonger – Moodysson är en mästare på skabbig ansiktsbehåring – som heter Gösta. Gösta har precis flyttat ut till Smålands obygd. Här ska han anträda ett vikariat på en ungdomsmottagning.
Han har en flickvän i staden han lämnat bakom sig, som spelas fint av Amy Diamond. Han har också en inneboende, i form av asylsökande Hussein (Nidhal Fares). Hussein säger inte mycket, stirrar mest in i tidens svarta gap, men är ändå seriens roligaste karaktär.
”Gösta” är på alla vis en Lukas Moodysson-produktion. Här silas knöliga relationer och böjda män genom fulnordiska miljöer. Här gäller bara en regel: allt det som är fint ska också vara lite felbyggt, luta. Det hade kunnat bli hjärtligt, och ibland är också denna Hbo-produktion riktigt bra. Men det tveksamma i ”Gösta” skvätter ändå över.
Huvudrollsinnehavaren Vilhelm Blomgren tömmer sig på allt för att manus ska röra på sig. Ändå framstår hans karaktär, psykolog i cykelhjälm med reflexväst, ägare av en rosa badrock, som en stereotyp. En alltför rutig, drumligt tecknad bild av den Moderna Mannen. Vilhelm Blomgren i rollen som gösta.
Ibland beter sig Gösta irriterande lite som en människa borde göra. Han delar de flesta egenskaper hos en individ som bor på detta klot; hår, ögon och ångest. Men Moodysson har skänkt honom tålamodet hos en trappistmunk. Han bara utstår och utstår. Den unge gossen drabbas av så besvärliga sociala situationer, bland annat får han sin cykel stulen av en trupp tonårspojkar, och svarar undantagslöst med förståelse.
Den centrala kritiken mot ”Gösta” ligger precis här. Moodyson tycks ha glömt av vilket avstånd hans universum ska ha till verkligheten. Det blir för mycket fantasi, för många tillkämpade scener som ska utforska Godheten. Trots att Diamonds och Blomgrens replikväxlingar ibland viker ihop tiden, och återkallar den briljante manusförfattare Lukas Moodysson var för två decennier sedan.