Paul Hansen: ”Jag är oändligt tacksam över att jag lever”
För nionde gången har Paul Hansen fått utmärkelsen årets fotograf. Som inbiten tävlingsmänniska tycker han att det är fantastiskt roligt, men det bästa är att berättelsen får leva en stund till. – Annars skriver man i vatten och sedan är det borta.
Paul Hansen må vara en halvdansk som bott i Stockholm i mer en två decennier. Men dialekten, svadan och humorn visar att här sitter en tvättäkta göteborgare. Vi dricker kaffe och julmust i hans och hustrun Christina Alnevalls kök på Södermalm. För en månad sedan fick han en ny höftkula. Läkningsprocessen går åt rätt håll. Men det är inte smärtfritt och han tar sig ingenstans utan kryckorna.
Det är andra gången i livet som han blivit opererad. Första var för drygt två år sedan i Erbil i Irak. En krypskytt hade fått sikte på den svenske fotografen. Första kulan tog i hjälmen precis bakom örat. Den andra borrade sig in i axeln och ned längs ryggen.
Paul Hansen vet att han bara var en hårsmån från att dö, samtidigt kan han inte låta bli att se det komiska. Framför allt i skillnaderna mellan att komma in på ett svenskt sjukhus och ett som ligger mitt i en krigszon där det ligger stridsskadade överallt.
– När vi kom in på akuten i Mosul frågade läkaren: ”Hur många kulor? En. Okay, sit over there.”
Händelsen har påverkat, men kanske inte på det sätt han kunde tro.
– Jag åkte tillbaka till samma plats för att känna hur det var. Det kändes ingenting. Däremot har det fått mig att uppskatta livet på ett handfast sätt. Jag är oändligt tacksam för att jag lever. Egentligen fyller jag bara två ett halvt år nu och inte femtiofem.
Förutom att han var nära att förlora livet finns en annan skillnad som blivit mer tydlig i efterhand. Han berättar att han annars, efter liknande resor i områden där det varit mycket elände, brukar hamna i något som liknar en depression.
– När jag kom hem ifrån Irak var jag euforisk och glad. Det tog en stund att komma ned i den där dippen, men den kommer alltid.
Vad gör du då?
– Jag skojar och pratar om det. Det är viktigt att man delar upplevelsen och bekräftar varandra. Men jag bearbetar även med mina berättelser. Visar omvärlden det man sett och varit med om, att det inte är något som bara händer där utan som också påverkar oss här.
Genom åren har han hyllats och prisats flera gånger om. Nio gånger har han tilldelats utmärkelsen årets pressfotograf, senast i år. Vid samma tillfälle vann han i kategorin årets tv och webb för sitt reportage om njursjuka Ragnar, 86 år, som bestämde sig för att dö, vilket Paul Hansen både fotograferade, filmade och skrev själv.
Skrivandet lade han till för flera år sedan. Och det är något han gärna vill fortsätta att utveckla.
– Jag har ofta en frustration i mig och en känsla av att det är omöjligt att berätta. Nu är det lite lättare i och med att jag har fler verktyg. Det gör att otillfredsställd h eten minskar.
Du har vunnit många priser och utmärkelser, har det blivit slentrianmässigt?
– Nej, nej, nej! Även om jag vet att det är lika svårt att tävla i bild som i musik är det ändå fantastiskt kul och en kvalitetsstämpel. Och så klart självförtroende höj ande, jag är en tävlingsmänniska. Fast det bästa med att vinna är att berättelserna får leva lite längre. Annars skriver man i vatten och sedan är det borta.
Som fotograf på landets största tidning har han rest runt jorden flera varv och besökt de flesta krigshärdar många gånger om. Men lika ofta som han befinner sig i händelsernas centrum har han tagit initiativ till egna jobb på hemmaplan: på hospice eller i kören.
Han har följt en barnmorska i hennes arbete, hängt med sjukhusclowner, cirkusartister och helt vanliga pensionärer i deras vardag.
– Beröringspunkterna finns överallt när man fördjupar sig i saker och kommer närmare. Det behöver inte bara vara när det smäller eller när det är en årsdag för något.
Du har jobbat som fotograf i 35 år. Hur har du förändrats under den tiden?
– Inte så mycket, i alla fall inte de sista åren. Men under en tid i yrket upplevde jag att bara gjorde sådant som andra ville att jag skulle göra. Det var inte mina grejer. När jag väl började hitta egna reportage, något som berör, intresserar eller provocerar mig, då händer det något. Men det är en frihet jag får jobba för hela tiden.