”Jag vill be om ursäkt till alla jag skadat”
I hela sitt liv har Roger Carlsson åkt in och ut i fängelse, missbrukat amfetamin, stulit och begått våldsbrott. Ända sedan han var tolv år gammal har han försökt fylla ett stort hål inom sig utan att lyckas. Många människor har blivit skadade på vägen. D
I hela sitt liv har Roger Carlsson i Halmstad åkt in och ut ur fängelse, men i dag lever han på rätt sida av lagen. Nu berättar han om vägen tillbaka och om tiden som kriminell.
När Roger Carlssons dotter fyller 18 år sitter han på en brits i en häktescell och känner sig förtvivlad. Under en herrans massa år har han misshandlat, stulit, svikit, tagit droger och utan framgång jagat efter ett inre lugn. Att inte ha funnits där för sin dotter under hennes uppväxt är kanske det som känns allra värst.
Men där och då, ensam i en cell i ett häkte i sydvästra Sverige, ger Roger sig själv ett löfte: Hans dotter ska få sin pappa tillbaka.
– Egentligen hade jag bestämt mig redan innan jag åkte in sista gången. Jag orkade inte leva det liv jag levde längre, jag var färdig, säger han när vi träffar honom över en kopp kaffe på Kris (Kriminellas revansch i samhället) i Halmstad.
Dagen före julafton 2017 muckar Roger från Skänningeanstalten i Östergötland. Han har suttit där i ett drygt år, och har inte varit en fri man sedan dotterns 18-årsdag. När fängelsegrindarna öppnas är han fast besluten om att aldrig någonsin återvända.
Men vi tar det från början. Roger Carlsson växer upp under 70- och 80-talen i Göteborgsförorten Angered. Den tidiga barndomen är förhållandevis trygg, och det finns inget missbruk i familjen. Men så skiljer sig föräldrarna, och någonstans där, i tioårsåldern, börjar det gå fel. Mycket handlar om grupptryck och spänningssökande.
– Kanske kände jag mig inte riktigt sedd, jag hamnade tidigt i gäng och hittade min identitet där. Innerst inne ville jag nog bara bli bekräftad och få uppmärksamhet.
Vid tolv års ålder blir det ungdomsvårdsskola. Det är ingen bra miljö. På skolan lär Roger sig ”precis allt man behöver veta för att hamna i fängelse senare i livet”. Ur en liten pojkes perspektiv är det ett enormt svek när hans mamma skickar iväg honom på institution.
I dag finns en helt annan förståelse: Mamman gjorde så gott hon kunde, utifrån de förutsättningar hon hade.
– Men det var inte lätt då. Utåt sett skulle man vara världens tuffaste, som en liten Mowgli som slår sig på bröstet. Men man var ju bara ett litet, ledset och vilset barn.
Så följer ett liv på fel sida av lagen. Under åren som går föraktar Roger ”Svenssonlivet” och väljer att ställa sig utanför samhället. Men så kommer en tjej in i bilden, en familj bildas och under en period är allt frid och fröjd.
– Under så många år hade jag stängt av alla känslor. Så föddes min dotter och tusen saker bubblade upp inom mig. Det blev svårt att hantera, jag visste inte hur man gjorde när man kände känslor. Samtidigt var det helt fantastiskt.
Under några år lyckas Roger hålla sig borta från amfetamin och brottslighet, familjelivet fungerar okej så länge det varar. Men så tar förhållandet med dotterns mamma slut, och Roger hamnar djupt ner i missbruk och kriminalitet igen. Och så ska det sedan komma att hålla på under en ”jäkla massa år”.
Tiden innan han åker in för sista gången är riktigt tuff. Som bostadslös får nätterna tillbringas i källare och trappuppgångar, allt handlar om en jakt på pengar och droger.
Och så är det ju det där hålet inombords förstås, som Roger hela tiden försöker fylla med knark, våld, brott och kickar. Men det går inte: hålet sitter där det sitter.
– Jag försökte söka hjälp flera gånger, men när man bränt så många broar och inte tagit alla de möjligheter samhället gett en genom åren är det svårt.
När han så grips av polisen den där sista gången blir det en chans till ett nytt liv. Med hjälp av en behandling på anstalten blir han drogfri, men samtidigt är stressen över tanken på att behöva komma ut till ingenting när straffet väl är avtjänat svår att hantera.
Men så en dag kommer KRIS på besök i fängelset.
– Jag kände att de killarna utstrålade någonting jag ville ha. De hade ett lugn, de verkade liksom vara nöjda med livet. Så hade jag aldrig känt.
Roger bestämmer sig för att själv ta kontakt med Kris och be dem
Egentligen hade jag bestämt mig redan innan jag åkte in sista gången. Jag orkade inte leva det liv jag levde längre, jag var färdig Roger Carlsson
hämta honom när han muckar. Och de ställer upp. Via lokalavdelningen i Norrköping hamnar han till slut i Halmstad, och får jobb som ”motivatör” på Kris. Vad säger du till de unga du möter i dag?
– Ja, vad säger jag egentligen... ”stay in school and stay off drugs” kanske är ett slitet råd, men det är rätt sant, skolan är viktig. Jag hoppas kunna skänka lite hopp till människor om att det går att förändra livet om man verkligen vill.
I dag har Roger varit fri från droger och kriminalitet i drygt två år. Han bor tillsammans med en kvinna och hennes barn i Halmstad och förhållandet är ganska nytt. Hur tänker du kring att du gjort så många människor illa?
– Det tänker jag såklart mycket på, och det finns väldigt många saker jag önskar att jag kunde få ogjorda. Jag skulle vilja be om ursäkt till allihop jag skadat. I dag försöker jag ta ansvar och ge något tillbaka till samhället. Hur hade det här kunnat undvikas, vad hade du behövt som 12-åring?
– Jag vet inte, man har ju ett eget ansvar också, och jag lyssnade inte på någon då. Men kanske om någon hade tagit sig an mig och sett mig på riktigt, och gett mig positiv uppmärksamhet i stället för negativ. Eller om jag hade hamnat i ett bra familjehem i stället för på institution. Hur ser kontakten med dina egna föräldrar ut nu?
– Helt okej, vi hörs av till och från. Men under många år hade jag ingen kontakt alls med min pappa, och kanske har allt det här också handlat om ett sökande efter en fadersgestalt. Vad tror du händer om du stöter på en motgång i livet igen?
– Jag har tänkt mycket på det, och just nu känns det som att jag skulle klara av vad som helst utan att falla igen. Man vet förstås aldrig säkert, men i dag är oändligt tacksam över att jag fått en ny chans. Alla får inte det, de flesta jag känt sitter i fängelse eller är döda. Har du lyckats hålla löftet till din dotter, har hon fått sin pappa tillbaka?
– Ja, jag jobbar på vår relation hela tiden och försöker vara ärlig med vem jag är och vad jag har gjort. Jag har såklart mycket att ta igen och mycket kvar att bevisa, men det känns hoppfullt. Jag tycker att vi har fin kontakt i dag.
Och så var det ju det där hålet; det som har funnits där sedan Roger var tolv och som aldrig riktigt har försvunnit. Finns det fortfarande kvar?
– Nej, och det är konstigt. Jag har flytt från ansvar hela livet, men på något vis verkar det som att allt det där ansvaret jag nu äntligen har tagit har fyllt tomrummet inombords, säger Roger, och avslutar:
– Det är som att jag hela tiden flytt från det jag egentligen behövde för att bli hel.