Jakten på ett meningsfullt kollektiv

Zadie Smiths roman ”Swing Time” är gul och svart. Strålande som solen och vass som en geting. Den har varit med mig i sommar, upp och ner för backen till stranden och hit och dit i mina tankar. Huvudpersonen brottas under handlingens gång med tankar om stammar, om tillhörighet, om ras, kön och klass. Just tillhörighet är något jag själv återkommer till under sommaren, Smiths formuleringar tar plats och breder ut sig i en ny kontext. Jag tänker på människans längtan efter att vara behövd och att ingå i en gemenskap.

En av sommarens mest omtalade händelser var de instängda pojkarna i grottan i Thailand. Mycket fascinerade med händelsen, inte minst den framväxande lilla byn av frivilliga utanför grottan. Folk från när och fjärran hjälptes åt, antingen direkt i räddningsarbetet eller genom att se till att det fanns mat, vatten och regnskydd för dykare och sjukvårdare.

I SVERIGE VAR MONSUN-REGN ungefär lika avlägsna som snö på julafton och istället orsakade torkan enorma skogsbränder. Men liksom i Thailand var hjälpen från frivilliga av enormt värde. Folk offrade sina semestrar och arbetade nästan dygnet runt med att understödja räddningstjänstens arbete. Är det något kris-situationer bevisar är det att människor tycker om att hjälpas åt.

Ett av den moderna människans projekt är således att finna substitut. Detta gör vi, med Hararis ord, genom ”konsumtionsstammar”.

Yuval Noah Harari skriver i den ständigt citerade ”Sapiens – en kort historik över mänskligheten” om hur villkoren för mänsklig gemenskap har förändrats. Förut var lokalsamhället en viktig instans för gemenskap och överlevnad. Det skedde ett ständigt utbyte av tjänster och gentjänster, alltid utan betalning. Idag är det inte våra grannar som förser oss med sjukvård, utbildning eller hjälp vid en nödsituation utan istället förlitar vi oss på statliga institutioner.

På många sätt har människan blivit friare, vi är egna individer snarare än att i första hand vara en del av ett kollektiv. Harari menar dock att när beroendet försvann gjorde känslan av tillhörighet och gemenskap det också. Vi är lämnade med en känsla av tomhet och alienation.

ETT AV DEN MODERNA människans projekt är således att finna substitut. Detta gör vi, med Hararis ord, genom ”konsumtionsstammar”. Vi bildar gemenskaper med de människor som har liknande konsumtionsvanor som vi, FC Barcelonasupportrar eller Ariana Grande-fans kan till exempel utgöra sådana stammar.

Många köper Hararis resonemang men frågar sig om konsumtionsstammar är tillräckliga substitut. Är vi inte fortfarande på jakt efter meningsfulla kollektiv? Det tror jag, och jag tror att de kan dyka upp där vi minst anar det, kanske i eftersläckningen av en skogsbrand – det sägs ju att askan är den bästa jorden. Individualism i all ära, men vi får inte glömma att kollektiven ger oss mycket. Zadie Smith uttrycker det: ”Sometimes I wonder if people don’t want freedom as much as they want meaning.”