På vandring med kända och okända storheter
Själen, om den finns, sitter i fötterna. Så skrev författaren Slas, Stig Claesson, i romanen ”Allt står i lågor”. I sin senaste bok ”Wanderlust” kopplar författaren Rebecca Solnit ett rejält grepp om den vardagliga företeelsen att gå till fots. Hon skärskådar vandrandets mekanismer, både fysiskt och mentalt, även vandrandets roll inom både kulturhistoria, världslitteratur, religion och politik. Tänk flanörförfattare, pilgrimsvandringar och protestmarscher!
NÅGOT SOM GENAST intresserar mig är när hon skriver att just vandringen är det som mest påminner om de kroppsegna rytmerna; hjärtats slag och andningen. Att gå till fots är den bästa blandningen mellan att göra och att vara, mellan arbete och inaktivitet.
Den genomsnittliga promenadtakten är 5 km/timme och att vara i denna rörelse är på sätt och vis att vara oanträffbar och oåtkomlig. Man är i fred och kan låta tankarna fara fritt, eller koncentrera sig. Man kan begrunda hur det känns när foten, inuti skon, möter underlaget. Att vandra kan vara att befinna sig innesluten i en rörlig, skyddande frizon. Ja, Solnit sjunger sannerligen vandrandets lov: ”I idealfallet är vandrandet ett tillstånd då tankarna, kroppen och världen bildar en rät linje, som om de var tre rollfigurer som äntligen började samtala med varandra… När vi vandrar får vi vara i våra kroppar och i världen utan att behöva ägna dem någon uppmärksamhet.”
”Stadsvandringar, däremot, associeras ofta till verksamhet av misstänkt trevnad: prostitution, shopping, skolk eller upplopp.”
Hon resonerar om skillnaden mellan att vandra i staden och i naturen, hon verkar för egen del vara begiven på bådadera. Hon menar att det ibland anses liksom finare med kärleken till naturen och att där till fots njuta av öppna landskap och rara arter. De mörklila lupinerna och bräsmorna på udden, till exempel.
Stadsvandringar, däremot, associeras ofta till verksamhet av misstänkt trevnad: prostitution, shopping, skolk eller sådant som upplopp. Icke desto mindre nämner Solnit många fördelar med att vandra i städer. Dock anar jag att den form av riktigt trevliga urbana promenader som hon beskriver kräver tätorter av en viss storlek, kanske större än låt säga, Halmstad.
Sådana vandringar sker i Virginia Woolfs essä ”Att strosa omkring på gatorna: ett Londonäventyr”. Bästa tiden för vandring är en vintereftermiddag och att köpa en blyertspenna är bara en förevändning för att lämna hemmet, så att våra gamla vanliga jag får sammanblandas med den stora mängd ”anonyma vagabonder” som rör sig där ute.
Woolf hyllar anonymiteten och möjligheten att fantisera om dem man möter och leka med andras identiteter och levnadsöden.
ATT LÄSA ALLT detta om vandringar har skänkt en helt ny lyster åt mina dagliga promenader med två ålderstigna hundar i vårt skogbeklädda habitat. Numera vandrar vi på led med kända och okända storheter. Vi vandrar i en tradition och vet varför det känns bra: Vi är i kropparna och i världen, med självklar rätt.
Det är kravlöst och enkelt.