Josefine Ottosson från Halmstad jobbade i höstas som volontär hos en man i Thailand som tar hand om gatuhundar.
I Bang Saen i Thailand ser en svensk man dagligen till att gatuhundarna får en dräglig tillvaro. ”Det var fint att få hjälpa till och väldigt känslosamt att åka hem igen”, säger Josefine Ottosson som jobbade hos honom som volontär i höstas.
”Då får vi väl se om hundarna som är kvar sedan sist fortfarande känner igen mej!”
Hundar har varit en viktig del av Josefine Ottossons liv ända sedan hon var barn. Sommaren efter studenten jobbade hon på ett hundpensionat i byn Dallingon i södra England.
– Det var första gången jag reste själv. Det var rätt jobbigt den första tiden, men sedan ville jag inte åka hem igen, säger hon och skrattar.
Därefter rullade livet på med annat innehåll, men intresset för hundar höll i sig. Josefine har sökt mycket information om olika organisationer och frivilliga som finns runt om i världen – människor som lägger ner mycket jobb för att ta hand om hundar som far illa.
– Det dyker upp en del filmer på Facebook som jag sett och så finns det ganska mycket att läsa om dem också.
EN AV DEM som hon respekterar särskilt mycket heter Michael Banes. Han är född i Skottland, men har växt upp i Sverige. Han flyttade till Thailand för många år sedan för att jobba inom restaurangbranschen.
– På gatan utanför restaurangen där han jobbade fanns en hund som var både mager och i dåligt skick. Han började med att ge den vatten och mat, sedan gick väl ryktet i hundvärlden, för ganska snabbt dök det upp fler som också behövde lite omsorg.
Efter en tid lämnade Michael Banes det ursprungliga jobbet för att istället bygga upp ”The man that rescues dogs” där framför allt gatuhundar får hjälp . Josefine såg hans bilder på Facebook, läste mycket om verksamheten, tog till sist kontakt och frågade om han behövde hjälp. Hon var mer än välkommen.
I november förra året satte hon sig på planet till Bangkok för vidare färd till Bang Saen nära Pattaya där Michael, alla hans hundar och staben av anställda håller till.
– Han driver både ett fosterhem med rehabilitering, där sjuka och skadade hundar får vård, och ett så kallat shelter med friska hundar som så småningom ska slussas vidare till människor som vill ge dem en riktig familj.
FÖR JOSEFINES DEL var veckorna i Bang Saen otroligt berikande.
– Jag fick lära mig massor, bara en sådan sak som att lägga om sår – det kunde jag inte tidigare – plus mycket annat som också ingår i rehabiliteringen.
En viktig kunskap var att lära sig att läsa av hundarnas kroppsspråk. Flera av dem är stressade och rädda när de kommer, många är också ovana vid mänsklig beröring.
Deras primära försvarsmekanism är att morra och bitas, sedan slappnar de av för att i de allra flesta fall förvandlas till glada, sociala och lekfulla jyckar som glatt viftar på svansen, busar och bjuder in till både kel och gos.
Josefine jobbade mesta tiden på fosterhemmet. Där finns det plats för 30 hundar med olika behov av vård och träning.
– Nästan alla har fästingar, sår och skabb, sedan finns det också hundar som kommer in med svårare skador – de kanske blivit påkörda eller varit med om andra hemskheter.
Verksamheten samarbetar med veterinärer som tar hand om de större ingreppen.
– Det kan till exempel vara att de amputerar ett ben, om det behövs.
Det låter förstås dramatiskt, men det finns också bra hjälpmedel.
– Hundar är fantastiskt anpassningsbara. Där fanns ett par som klarade sig jättebra på tre ben. En hanhund sprang lika fort som de som hade fyra men han blev förstås fortare trött eftersom han fick jobba lite mer än de andra.
Josefines favorit blev tiken Tao Chang, som även hon blivit av med ett av sina ben.
– Hon var väldigt reserverad mot mig i början, men sedan blev vi väldigt goda vänner. Hon stack gärna in huvudet under min arm och ville att vi skulle kela.
ATT SÄGA HEJDÅ till både människor och hundar var jobbigt, men redan nu planerar Josefine för en ny vistelse i Bang Saen. Inför denna har hon börjat be andra hundvänner att skänka koppel, halsband och selar av bra kvalitet som hon kan ta med till Thailand.
– Senare i år åker jag tillbaka, då får vi väl se om hundarna som är kvar sedan sist fortfarande känner igen mej!