Viktig del i barnbarnens vardagsliv
Gert Gundel har aldrig känt att han måste ”ställa upp”. Tvärtom har han alltid betraktat det som självklart – och som en förmån – att få vara en viktig del i barnbarnens liv.
Klockan närmar sig halv tre på torsdagseftermiddagen. Gert Gundel sätter sig i bilen och rattar ut mot Fiskebäcksskolan. Precis som i princip alla torsdagar. Och tisdagar.
Först hämtar han nioårige William. Därifrån är det inte långt till förskoleklassen där sexåriga Karin går.
– Det är inte så att jag måste göra det. Jag tycker det är roligt med barnen, de ger mig hur mycket som helst. Alla har inte tillgång till sina barnbarn, men om man har det tycker jag man ska försöka träffa dem så mycket som möjligt.
Det är uppenbart att Gert känner sin dotters båda barn utan och innan. Karin vill visa honom björnarna de har gjort på förskolan. Hon demonstrerar hur man viker ett tyg, stoppar in vadd och syr ihop.
– Och du morfar, i dag fick vi veta att vi ska få ett dubbelt så stort klassrum i höst, tillägger hon.
Gert tar med barnbarnen till föräldrarnas hus där det vankas mellanmål och en stunds vila innan det är dags för Williams ishockeyträning. Karin får följa med. Hon brukar ta med sig papper och kritor och rita under tiden.
UTAN GERT OCH hans före detta fru – barnens mormor, som också tar aktiv del i barnbarnens liv – skulle logistiken inte fungera lika lätt. Föräldrarna jobbar heltid och har svårt att hinna hem till hockey- och handbollsträning.
– Jag vet att de är tacksamma. Min dotter har berättat att hon har hört andra som är besvikna på mor- och farföräldrar som inte bryr sig mer. Sen tror jag det är viktigt för barnbarnen att ha relationer till andra vuxna, och till en annan generation, säger Gert Gundel.
När han själv var liten grabb i Ystad fanns det visserligen far- och morföräldrar, men relationerna var annorlunda på den tiden.
– De kändes så gamla, fast de inte var det. Med barn måste man vara lite alert, orka springa ifatt dem och kunna sitta på golvet.
GERT OCH ANDRA män i hans generation bröt ny mark. Med sina egna barn var han hemma i ett halvår och när William föddes för nio år sedan bodde han nära den lilla familjen. Han hade flexibla arbetstider och kunde hjälpa till med hämtning och lämning. Nu när han är pensionerad sedan snart tre år tillbaka är det ännu lättare.
Sin förste son hade Gert däremot länge dålig kontakt med. Han och mamman gick tidigt skilda vägar. Hon flyttade till Hälsingland med pojken.
– Sedan min son själv fick barn har det blivit bättre. Jag tänker att jag försöker ta igen det som gick förlorat och ge det till barnbarnen, säger Gert Gundel.
Även i Stockholm finns en dotter med två barn. Dit blir det också regelbundna resor.
– Då träffar jag dem mycket, lämnar och hämtar på förskolan och så där. Men de är förstås inte en lika självklar del av min vardag som de som bor i Göteborg.
Men nu är det en vanlig torsdag, och i morgon är det fredag. Då ska William sova över hos morfar. William blir ett enda stort leende.
– Det är jättekul. Man kan gå på stan och äta på restaurang, och så får man oboy och blåbärssylt i yoghurten, säger han.
För föräldrarna är det okej med andra regler hemma hos morfar – en respekt som är ömsesidig.
– Jag tycker inte om att sätta barnen framför tv:n eller ipaden, det försöker jag undvika när barnen är med mig. Där är föräldrarna mer tillåtande. Men jag lägger mig inte i deras uppfostran, säger Gert Gundel.
Själv vill han gärna bidra med en portion kultur.
– Jag tar med William och Karin på film och teaterföreställningar för barn. De går sällan på film och teater i vanliga fall. Den relation man bygger upp med sina barnbarn kan ingen ta ifrån en, säger Gert.
ALLA RESONERAR INTE på samma sätt. Rubriken på en artikel i ett månadsmagasin i vintras löd till exempel ”Barnbarnen? Dem träffar vi till jul”. Den handlade om amerikanska 55-plussare, så kalllade ”empty nesters” vilkas barn – äntligen – blivit flygfärdiga. Seniorerna hade helt andra planer för sina pensionärsliv än att passa barnbarn. De ville hellre dra till Florida, spela golf och umgås med
jämnåriga vänner. Dåligt samvete fanns inte på kartan.
I Sverige är normen snarare att betrakta barnbarn som en gåva, en senkommen lycka, livets efterrätt. Något att vara stolt över och involvera sig i. Men för den skull behöver relationerna inte vara okomplicerade. Det är inte bara idyll och gullegull när två generationer blir tre.
MÅNGA MOR- OCH farföräldrar hör av sig till tidningarnas frågespalter med funderingar kring den nya rollen.
Hur mycket förväntas man ställa upp? Är det okej att säga nej? Eller tvärtom – varför släpps man inte in i den nya familjekonstellationen när man inget hellre vill än hjälpa till?
De nyblivna föräldrarna kan å sin sida uppleva en besvärande rivalitet mellan hans och hennes föräldrar. Eller ett sårande ointresse.
Enligt en undersökning i tidningen Vi Föräldrar tyckte nästan hälften av de svenska mammorna att deras föräldrar inte hjälpte till, eller brydde sig tillräckligt om, barnbarnen.
SAMTIDENS MÅNGA NYA familjemodeller kan också ställa till det. Mormors nye man kanske inte alls vill att hon engagerar sig så mycket i barnbarnen. Eller så får han barnbarn, men inte hon. Och ibland bor far- och morföräldrar inte ens i samma världsdel som sina barnbarn.
Journalisten och författaren Erik Sidenbladh har skrivit en handbok som problematiserar förväntningar och besvikelser, rättigheter och skyldigheter, maktlöshet och frihet i samband med barnbarnskapet.
I Hjälp, vi har fått barnbarn! skriver han att det är den enda nära släktrelation där vi inte har något som helst att säga till om: ”Barnbarn bara blir, eller händer, eller kommer.”
ERIK SIDENBLADH sammanfattar sina grundläggande råd till far- och morföräldrar så här:
Ta chanserna. Investera tidigt i kontakten med barnbarnen, det har du igen längre fram.
Respektera integriteten. Ställ upp – men lägg dig inte i. Föräldrarna bestämmer.
Sänk ambitionsnivån. Det räcker långt med att bara vara, du behöver inte göra så mycket hela tiden.
”Barnbarn bara blir, eller händer, eller kommer.”
ERIK SIDENBLADH författare till ”Hjälp, vi har fått barnbarn!”