Chancelvie lämnades ensam på flygplatsen
Halland: Under tisdagen verkställde Migrationsverket utvisningen av Chancelvie Lelo till Kongo. Sedan polisen lämnat henne på flygplatsen befinner hon sig nu ensam i huvudstaden Kinshasa med tak över huvudet men utan bagage, pengar och möjlighet att göra sig förstådd.
På tisdagskvällen landade Halmstadtjejen Chancelvie Lelo på Kinshasas flygplats i Demokratiska republiken Kongo efter att Migrationsverket beslutat att verkställa hennes utvisningsbeslut – bara dagar innan hon skulle få möjlighet att söka asyl på nytt. Under resan svimmade Chancelvie av vid flera tillfällen och fick upprepade panikattacker.
– Jag är höjdrädd och har inte flugit sedan jag var elva år och kom till Sverige. Det i kombination med all stress som jag har haft gjorde att jag fick panik och började skrika när vi kom in i flygplanet. Det var hemskt och jag var helt skakig när vi landade, säger Chancelvie Lelo.
När HP når henne har hon lyckats få tag i ett nytt sim-kort som gör att hon kan ta emot samtal. Hon har också med hjälp av en pastor vid Equmeniakyrkan i Sverige lyckats få tak över huvudet i en av deras lokaler i Kinshasa. Hade det inte varit för pastorns kontakter med kyrkan hade hon med största sannolikhet blivit inlåst när hon landade i Kinshasa.
– Polisen gav mig 100 dollar och berättade att jag kanske kommer att bli inspärrad här för att jag inte har någon giltig identitetshandling och bara pratar engelska. Det är inte säkert att flygplatspersonalen kommer att tro att jag är kongoles men om jag betalar dem så kommer de släppa mig, säger hon.
Chancelvie och den svenska polisen leddes in på ett kontor där polisen visade upp sina egna pass och Chancelvies utgångna pass från när hon var elva år gammal. När polisernas pass hade kontrollerats så lämnade de kontoret och Chancelvie blev kvar ensam och skulle då förklara vem hon var.
– Jag försökte förklara på engelska men de förstod bara några få ord av det jag sade och frågorna som ställdes var på franska som jag inte förstår, säger hon och berättar att hon satt inlåst på kontoret i timmar utan möjlighet att göra sig förstådd.
Drygt fem timmar senare kom en kvinna från Equmeniakyrkan i Kinshasa för att hjälpa henne ut från flygplatsen. Kvinnan tvingades uppge att hon var Chancelvies mor för att hon skulle släppas fri och efter det kunde hon föras till kyrkans lokaler där hon sover för tillfället. Hur länge hon får stanna där är dock oklart och till råga på allt har hennes bagage försvunnit under resan.
Chancelvie beskriver den första tiden i Kongo som hemsk och berättar
Chancelvies vän och före detta lärare
att hon fortfarande är traumatiserad efter resan.
– Det är svårt att kommunicera med folk och alla kollar konstigt på mig för att jag bara pratar engelska. På flygplatsen och när jag är ute är det folk som kommer fram och tar på min kropp. Både säkerhetspersonal och polis har sett det men de bryr sig inte, det är ingen som reagerar, säger hon och berättar att allt handlar om pengar.
– Pengar försvinner som vatten här och man måste alltid betala extra för att komma in. Jag behövde till och med betala för att komma in på flygplatsen och leta efter mitt bagage.
Förutom att försöka hitta ett mer långsiktigt boende och få tag på pengar är nästa steg att försöka ordna fram ett nytt pass.
– Jag vet att det kommer att bli jättesvårt men jag måste göra det för att kunna gå vidare med allt annat, säger hon.
Hemma i Sverige gör hennes nära och kära vad de kan för att försöka hjälpa henne.
– Det viktigaste nu är att man på
BILD: PRIVAT något sätt hjälper henne att få ett pass, hon måste kunna identifiera sig. Det är inte klokt att skicka dit henne utan pass, hon kan ju aldrig komma därifrån, säger hennes vän och före detta lärare Eva Nordqvist som tillsammans med Chancelvies juridiska ombud Nina Pirooz försöker hjälpa henne på olika sätt. Dels med passet, dels med att hitta ett boende där hon kan bo en lite längre period.
Eva berättar att hon blivit helt nedringd av människor som är upprörda och vill hjälpa till och kallar beslutet att utvisa Chancelvie för gräsligt.
– Det är jättekonstigt att man hänvisar till något som hände när hon var elva år, något som hon inte hade någon möjlighet att påverka. Hon har inte bett om att få komma hit men nu är hon svensk, säger hon och fortsätter:
– Att man väljer att genomföra detta bara dagar innan hon har möjlighet att lämna in en ny asylansökan är bara cyniskt.
För Chancelvie själv är det ingen tvekan om vad hon vill ska hända framöver.
– Jag hoppas att jag kommer tillbaka till Sverige så fort som möjligt, säger hon och fortsätter:
– Men jag vet inte hur det ska gå till.
” Det är jättekonstigt att man hänvisar till något som hände när hon var elva år. Eva Nordqvist,