Årets nådeansökningar präglas av covid-19
Sjukdom, ålder – och covid-19. Bland de nådeansökningar som kommit in i år sticker pandemin ut som en vanlig motivering till att dömda vill bli frisläppta eller få sina straff mildrade.
Hittills i år har justitiedepartementet fått in 60 ansökningar om nåd. Sjukdom är den vanligaste orsaken till att de dömda ansöker om nåd. Ålder eller att man anser sig vara felaktigt dömd är andra skäl.
Men den tydligaste trenden i år är att coronapandemin sätter sin prägel på nästan en tredjedel av ansökningarna. I vissa fall tillhör den dömde en riskgrupp på grund av sin sjukdomsbild och är rädd för att bli smittad, eftersom smittan tagit sig in på landets anstalter.
En äldre man med hjärt-lungsjukdom skriver att han på grund av pandemin håller sig isolerad i hemmet, där han får hjälp av sin sambo i princip dygnet runt. Att vara tvungen att isolera sig på sitt rum på grund av smittrisken på en klass 3-anstalt, där han enligt beslut ska avtjäna sitt straff, anser han skulle innebära att han får ett strängare straff än vad som var avsett. Hans ombud skriver att mannen ”tidigare är ostraffad och har levt ett liv utan problem med rättvisan. Att han nu, vid så hög ålder och så dålig hälsa, skulle tvingas spendera sin sista tid i livet i fängelse vore djupt beklagligt.”
Flera andra är inne på samma spår och kallar anstalten en dödsfälla, eftersom de hävdar att det finns stor risk för att de inte skulle överleva covid-19. En 30-årig man ansöker om att få avbryta sitt straff tillfälligt eftersom han känner att anstalten inte kan garantera hans säkerhet under pandemin.
Han skriver att ”brottet jag begått står inte i paritet med den klassificering min anstalt har nu”. Han hävdar att vistelsen på den aktuella klass 3-anstalten är hårdare än på en anstalt med högre säkerhetsklass just nu, eftersom han tvingas vara inlåst på en avdelning utan sysselsättning.
Andra är mer bekymrade över att de inte får ta emot besök och gå på permission, vilket innebär att de inte kan träffa sina barn. Några som ansöker om nåd gör det för att de är oroliga över anhöriga som är sjuka och behöver hjälp.
Det finns också de som söker om nåd för att de anser sig vara oskyldigt dömda. En kvinna skriver att hon inte hade en aning om att det fanns tre kilo heroin i hennes bagage när hon greps på en flygplats i Europa, utan blev lurad att ta in en preparerad väska. Hon dömdes i landet för att ha agerat kurir, men har senare blivit överflyttad till svenskt fängelse.
Numera har hon uppnått pensionsåldern och skriver ”jag önskar bara att få komma ut, känna gräset, se havet och vara med mina barn och barnbarn”.
En annan grupp dömda ansöker om nåd hos regeringen för att utvisningen från Sverige, som de dömts till i samband med annat brott, ska upphävas. Några argumenterar för att de inte längre har någon anknytning till det land som de utvisats till, medan andra pekar på sin starka anknytning till Sverige där de har sina närmaste anhöriga.