Pernilla Skoglund:
Jag tror det enda sättet man kan ta igen det man förlorat, är genom att vara i nuet.
Lagom till det djupblå augustimörkret kom, lyckades Darling och jag köpa världens skönaste trädgårdssoffa. Den skulle stå där kvällssolen värmde som bäst, i vårt lummiga rosenhörn, men när soffan väl hade kommit hade solen redan krupit så långt bakom jordaxeln, så vi hann bara få några gyllene strålar, sedan satt vi där i skymningen och mörkret.
Det var då, vi började uppskatta skymningen och mörkret.
Vi sitter där i skumrasket och äter middag med lykta och får en grand finale med turkosblå himmel målad i rosa.
Syrsorna sjunger en mjuk sång medan mörkret lägger sig som en filt över trädgården.
Det blir väldigt lugnt i en skymning. Stilla. Och när vi blir trötta lägger vi oss tillsammans i trädgårdssoffan och tittar upp på en himmel med stjärnor som ses bäst i horisontal-läge. Från vår nya trädgårdssoffa.
Det är då jag känner att vi landar. Landar i augustiskymningen efter att ha missat både våren och sommaren. Med oavbrutna resor fram och tillbaka till sjukhus, kris och kaos, så blev det varken vår eller sommar i år.
Semestern brann inne, stranddagarna blev till några timmar och det där fina gröna nagellacket som jag alltid brukar ha på tånaglarna när det är sommar, det hann jag aldrig måla på.
När man missat
jättemycket, en sommar, en vår, vad det nu kan vara som man har förlorat, så börjar jag ändå tänka att det bästa botemedlet mot förluster, är att vara i nuet.
Jag tror det enda sättet man kan ta igen det man förlorat, är genom att vara i nuet.
Inte för att vägen dit är lätt. Till nuet.
Det kan ta en hur lång tid som helst, att landa där. Att acceptera det som varit och blivit. Kanske behöver man gråta alla tårar som finns och det har jag nästan gjort nu, för inget gör mer ont än när någon i ens familj blir så sjuk så livet rämnar. Man kan behöva bli förbannad. Man måste ha stunder av vila och återhämtning, men jag tror nu att det enda sättet att ta igen det man förlorat, är genom att landa i nuet och acceptera hur det varit och blivit.
Så i augusti i år, när jordaxelns lutning började ge oss mer mörker, så satt vi ute och mötte skymningen. Mötte nuet. Och släppte taget om sommaren.
Och kanske är det först då man kan leta upp en ny väg framåt.
Som när Pappa
mår bra och jag frågar honom vart han vill gå på promenaden.
”Åt ett nytt håll, så vi ser nåt nytt,” säger han då. Och så rullar vi iväg med världens tyngsta rullstol, i det som kan kännas som världens just nu tyngsta liv, men vi ser nya små hus, och nya vägar där vi går och ibland skrattar vi båda till, så livet inte känns tyngre än en äppelskrutt.
Ibland smärtar nuet bara. Ibland skymmer tårarna vägen vi går.
Men jag tror nu, att nuet är den enda vägen framåt.
Jag tror det enda sättet man kan ta igen det man förlorat, är genom att vara i nuet.