Anita Nyman är tillbaka som kåsör, en del tuffa livserfarenheter rikare.
Honey, I’m back! Lite tilltufsad av livet, men tillbaka i spalterna alltså. Ni som förväntansfullt bläddrade hit för att läsa ett jätteroligt kåseri av Malin Rockström lär bli besvikna. Hon har viktigare saker att göra ett tag framöver, så ni får nöja er med mig som har det viktigaste i livet bakom mig, haha.
JOMEN. BARNEN ÄR utflugna, och jag har haft cancer. Vi kan börja där. Så här i oktober blir vi alla påminda om den cancerform som dödar flest kvinnor. Rosa Bandet i all ära, jag är glad för varje krona som samlas in till forskning, men ibland kan det bli lite väl hejsan hoppsan.
Vi möter gulliga rosa bröst överallt och jäklar vad klämkäckt (observera ordvitsen) det är med bröstcancer plötsligt! Som när man på ett konditori bakade rosa prinsesstårtor i form av bröst, med bröstvårta av marsipan. Vi som har fått en tårtbit (som det faktiskt kallas) bortopererad har lite svårt att tänka oss att skära en bit av en sådan tårta. Minns kulturministern som blev lurad att skära i ett blödande och skrikande bakverk… Inte roligt. Alls.
MEN, Å ANDRA sidan, allt som kan få oss att våga prata om cancer är kanske bra. Vi som har drabbats vill nog oftast tala om det. Jag tror att det är alla ni andra som har svårast för ämnet. Och orden ni använder skaver ibland i mina öron. Det här rådet man får att kämpa, till exempel. Hur gör man då? När en kändis har dött i cancer – eller klarat sig – står det i varje rubrik att hen ”förlorade kampen” mot cancer, eller att hen ”vann kampen” mot cancer.
”Det här att beskriva cancer som en kamp kommer nog ur att vi vill tro att även om det värsta skulle drabba oss, så kan vi själva göra något åt saken.”
Är det här någon jäkla tävling eller??? Är jag duktig som gick segrande (peppar, peppar) ur sjukdomen? Och vilken kamp är det vi talar om? Jo, jag förstår att om man är svårt sjuk är det en kamp varje dag bara att finnas, men själv tycker jag inte att jag kämpade så värst. Det lät jag läkarna och sköterskorna göra. Inte ens mådde jag särskilt illa. Dags för lite konsumentupplysning här: Alla blir faktiskt inte illamående av cellgifter. Det behöver inte vara helvetet på jorden.
DET SOM VAR helvetet på jorden var skräcken.
Det här att beskriva cancer som en kamp kommer nog ur att vi vill tro att även om det värsta skulle drabba oss, så kan vi själva göra något åt saken. Om vi är riktigt duktiga, har rätt inställning (bah!) och joggar varje dag mellan behandlingarna så klarar vi oss nog. Men sorry, det är ganska lite vi kan göra själva för att överleva sjukdomen. Så lägg nu en slant till Rosa Bandet, hur klämkäckt det än är! Till syvende och sist är det forskning som gäller.