GES skapade partystämning i Falkenberg
Vad känns mer passande än en sommarturné med GES under en Vm-sommar som denna med en värmebölja likt den 1994? Antagligen inte mycket annat, och det kanske är nu det är läge att använda uttrycket ”favorit i repris”. I alla fall verkade publiken i Falkenberg tycka det när de strömmade till Stortorget.
Det innebar publikrekord för ett musikevenemang i Falkenberg när drygt 5000 personer trängdes på torget för att se GES.
Först ut på scen är ”Så mycket bättre”-aktuella förakten Eric Gadd, som kör sju av sina största hits med allsång till ”Bara himlen ser på” som avslut.
En lyckad artist att ha som uppvärmare till kvällens huvudakt eftersom det verkar passa målgruppen utmärkt. När GES kompband punktligt kliver ut på scen vid 20.30 följt av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt gör de det till publikens jubel. Att de alla tre är i 60-årsåldern märks åtminstone inte på kläderna - Strömstedt har på sig en trendig Hawaii-skjorta, Orup är iförd silvriga glitterbyxor och Glenmark bär en jeansjacka med påsydda tygmärken.
DE DRAR IGÅNG med låten ”Sångerna om sommaren”, och till skillnad mot kvällens varma väder känns låten ganska ljummen. Musikmässigt är deras start något sval och med tanke på att publiken inte har sett den här trion tillsammans på cirka 25 år hade en kraftfullare entré inte skadat. De fortsätter stå som tre gitarrsnubbar på rad, spelandes ”Ingenting minner om dej”.
Men sedan vänder det när de byter positioner. Orup sprutar ur sig energi, och Glenmark slår sig ner vid pianot till ”Älska din älskling”. Stämningen blir ännu bättre när Strömstedt berättar om hur de bestämde sig för turné, efter många år av nej-sägande. ”Vi kanske inte har så många chanser kvar. Vi började tänka ”varför inte?”, i stället för ”varför då?””. I samma veva meddelar han att kvällen innebär ren och skär nostalgi. ”Jag lovar er att vi inte kommer spela en enda ny låt i dag” - och publiken (varav majoriteten består av folk som är 45 plus) skriker av glädje över beskedet. Stundtals känns det som om folkhavet inte har upplevt sådan här partystämning sedan -94.
NIKLAS STRÖMSTEDT ÄR helt klart den som har utsett till kvällens berättare och han bjuder på diverse anekdoter om ”den gamla goda tiden”, om Orups bravader och livet som ungkarlar och nyskilda.
Självklart är det underhållande. Han axlar den rollen bra. Däremot har han showmässigt den mer tillbakadragna rollen och både Orup och Anders Glenmark tar kommandot och spexar desto mer energirikt.
När Orup tar över i ”Regn hos mig” behöver han inte ens sjunga den första versen. Hela publikhavet gör det så bra åt honom. Det här blir ett av kvällens starkaste ögonblick.
I ”Greyhoundbus” kliver kompbandet fram med trumpet, trombon och saxofon. Det syns att de har roligt och vet hur man bjuder på en show. Publiken sjunger, klappar händer, dansar och gungar med - och så fortsätter det. GES håller ett högt tempo resten av kvällen, med hits som ”Om”, ”Mare, Mare, ”Upp över mina öron”, ”En jävel på kärlek” samt extranumren ”Blommor i sitt hår”, ”Oslagbara” och ”Pojkarna”.
DE LÅTER VARANDRA glänsa på egen hand på scen, men är även riktigt bra tillsammans och deras egna låtar går lika mycket hem hos publiken som de som släppts under namnet GES. De visar mer energi på scenen än många 25-åringar gör och har med sig publiken hela kvällen. Det behövs inga videoeffekter - det hade blivit för mycket. Det är som upplagt för succé och i kväll känns GES som Sveriges mästare på stämsång.
Sammantaget håller hela konserten en hög nivå, men om några mindre underhållande bitar ska väljas ut så blir det konsertens första låtar samt ”Händerna på täcket” och extranumret ”Stanna världen”. Det är svårt att peka ut de bästa, för resten är faktiskt riktigt bra.
Innan konserten kunde jag inte hjälpa att tänka att mycket av konceptet med att göra en nostalgisk återföreningsturné runt om i Sverige handlar om pengar. Men när jag ser GES scenglädje blir jag faktiskt överbevisad. Jag tror på deras snack om att de fick mersmak efter de sex spelningar som de gjorde förra sommaren på Slottsruinen i Borgholm. Nostalgitrippar slår sällan fel. Man vet vad man får, helt enkelt. Men här överträffas förväntningarna och man fick mer än vad man räknat med.
”Stundtals känns det som om folkhavet inte har upplevt sådan här partystämning sedan -94.”
SJÄLVKLART AVSLUTAS konserten med ”När vi gräver guld i USA”. Det jublas när Glenmark, Eriksson och Strömstedt bugar tillsammans med bandet innan de lämnar scenen.
Publiken stannar kvar en bra stund efter och vägrar tro på att det är över.