Prey at night har sina ruggiga stunder
I filmhorrorsammanhang dräller det av psykopater som döljer sina ansikten bakom masker. Ruggig på riktigt, och så att säga bäst, är Michael Myers i John Carpenters Alla helgons blodiga natt (1978). Jämförelsevis är Jason (Fredagen den 13:efilmserien) en helt ointressant slaktmaskin som brukar gömma sig uppe på vinden (varför har amerikanska ungdomar i skräckfilmer ett tvångsmässigt behov av att kolla läget uppe på vinden?).
I Johannes Roberts The strangers: Prey at night saknas alla former av psykologisk skärpa, men med lite god vilja kan man se detta som en lek med hela genren. Roberts skall ha cred för att han skippar enkla jump scares, alltså scener när någon med en kniv i näven plötsligt hoppar fram och ropar Bu!
MUSIKVALEN VILL jag betrakta som innovativa. Ingen förväntar ju sig att filmens bästa och blodigaste scen, i en plötsligt neonljusupplyst swimmingpool, skall ackompanjeras av Bonnie Tylers Total eclipse of the heart. Det blir en klart kul kontrastverkan.
Grundstoryn följer standardmallen. En problemtyngd (det är tonårsdottern som strular) tvåbarnsfamilj måste övernatta i en övergiven semesterby. Det är förstås ett stort misstag.den som sett några amerikanska
HORROR
THE STRANGERS: PREY AT NIGHT Regi: Johannes Roberts, USA, 2018 (85 min)
Man kan se detta som en lek med hela genren
skräckfilmer kan snabbt lista ut med lillfingret vem i familjen som har störst chans att överleva när tre maskerade mördare går till attack. Och. När man tror att det är över så är det inte över. Ett numera obligatoriskt inslag, men jag sväljer det.