Gör upp med oljedopat säljsamhälle
Maja Alskog Bredberg ”Till växten – en kärlekshistoria”
Volante 240 sidor
Civilisationskritiska berättelser om personlig omvändelse ligger i tiden. Häromåret kom ”Hästen” av Axel Lindén, en svartsynt uppgörelse från en avfälling, som lämnade universitetstjänsten i storstan för att ta över barndomsgården. Boken är inte bara uppgiven. Lindén har hittat livskraft och litterärt guld i relationen till arbetshästen.
Nu kommer den före detta reklamkarriäristen Maja Alskog Bredberg med samtidsdrapan ”Till växten– en kärlekshistoria” som gör upp med det oljedopade säljsamhället. Denna gång är föremålet för den nya livssynen inte ett arbetsdjur utan växtligheten. Resan är tydlig och klassisk: Alskog Bredberg stod på en schweizisk alp som pr-människa under det världsekonomiska forumet, när genomklappningen började. ”Vad i helvete gjorde jag här? Blad med sågtandade kanter vecklades ut. Jag fylldes av bladmassa, en rasande vegetativ tillväxt av avsky.”
Alskog Bredberg – uppvuxen i Stockholm, en stadsmänniska som ägnat morgnarna åt ”tolv steg innan smink”, som älskat inomhuslivet framför datorn, som sett sig som en slags personlig assistent åt konsumismen i yrkeslivet och som individ – flyttar ut på landet med familjen och blir odlare. Hon säger upp sig, skolar om sig till trädgårdsmästare och byter världsbild. ”Hästen” – för att behålla jämförelsen en stund till – är en ateistisk frälsningshistoria. Avhopparen Lindén finner ingen Gud, ingen lösning, ingen tro. Det är en ledsen, el-hatande man och hans namnlösa häst. ”Till växten” är grönt religiös där gudarna kunde ha namn som Frö, Vildbi och Daggmask.
Personligen, på ett omedelbart plan, blir jag mer uppeldad av ”Hästen”. ”Till växten” lider av viss präktighet. Samtidigt gillar jag ansatsen, ambitionen att drömma om rikedom i det levandes mångfald. Jag tycker om att Maja Alskog Bredberg gör det här: lämnar reklamens beklämmande förhållande till jordelivet och sanningen. Och att hon skriver om det. Jag tror att läsekretsen är stor för denna typ av berättelse. Många längtar ut ur det förljugna plaståtervinningshelvetet. Det är liksom på sin plats att folk med 10 000-kronorsväskor kliver ur de välsittande laptop-kostymerna och kommer ner på jorden. Genererar kompost i stället för e-post. Vi lever väl ändå i proggens skugga?
Alskog Bredbergs bok är formgiven som en 70-talsplansch. Hon uttrycker själv en längtan efter Per Åhlin-estetik för att formge drömmen om ett liv i samklang med naturen. Jag är ändå imponerad av Alskog Bredberg, som inte nöjer sig med att flytta ut till ett torp och börja odla. Hon skaffar sig en ny utbildning. Hon skapar ett nytt hembibliotek med böcker om historia, samhälle och odling. Hon
Det är liksom på sin plats att folk med 10 000-kronorsväskor kliver ur de välsittande laptopkostymerna och kommer ner på jorden
reser till södra Spanien för att undersöka (de vidriga) förhållandena för arbetare och växter i enorma, besprutade plastväxthus där merparten av Europas grönsaker odlas.
Hon upptäcker hur hennes eget skrå, pr-branschen, genom den moderna historien har lurat människor in i rökberoende, fossil bränsleberoende och besprutnings-och konst gödselberoende. Boken kränger mellan att skildra pr-yrket, den globala uppvärmningens effekt på plantor, BT Kemi och mexikansk avlusning. Som läsare hänger jag nätt och jämnt med. Kapitel indelningen följer mer behovet av pauser än någon slags tematisk logik. Det hela blir en snårskog, en vild permakulturodling. Och det kanske inte gör så mycket. Jag tycker i grunden att det är glädjande att vi har en ny proggrörelse. Peps Persson är död, fossilsamhället är döende, länge leve livet på landet.