Klara Grape: VAB i all ära men vi behöver VTF – vård av trött förälder
Klara Grape kan fortfarande få rysningar när hon minns det oändliga pandemi-vabbandet och har därför kommit på ett radikalt förslag till politikerna.
VAB, eller vård av sjukt barn för att vara exakt, är ett ämne som de flesta föräldrar är väl bekanta med. Kanske att vi som fick barn under pandemin och strax innan är lite extra bekanta med det. För oj vad det har vårdats sjuka barn.
Min yngsta dotter föddes i april 2020. Till en början var det kanon, för att ha spädbarn under en pandemi är nog att vara ganska lyckligt lottad. Det var bara att vara hemma och typ gå promenader. Fomo existerade inte eftersom det inte hände något, vilket var underbart för en nybliven mamma som också längtade lite efter en blöt kväll på stan. Men ja, den nyblivna mammans beskärda del av pandemielände kom senare. Närmare bestämt i samband med förskolan.
För när min i dag 4-åriga dotter skolades in i barnomsorgen blev det på ofrivillig deltid. En vecka på föris följdes av två veckor hemma sjuk. Och så höll det på under en lång tid, flera år tror jag. Har faktiskt glömt exakt, min hjärna har raderat det minnet. Men jag minns starkt att det gick så långt att hon blev sjukskriven från förskolan i sex veckor våren 2022 för att få vara hemma frisk.
Så vård av sjukt barn är något vi ägnat oss åt i den här familjen, liksom så många andra familjer. För visst är jag glad över att sjukdomarna vi drabbats av är av den mildare sorten, virus, bakterier, mollusker, inflammationer och så vidare. Såklart finns det de som har det värre. Det vet jag ju. Men ändå vill jag mena att jag har drabbats av posttraumatiskt stressymptom av allt detta VABBANDE. Ja, det har gått så långt att jag snart önskar att det finns ett VTF att ta till, det vill säga ”vård av trött förälder”.
Varje gång det snoras blir jag kallsvettig och känner mig instängd. Jag identifierar mig snabbt med den lidande Werther alternativt någon annan trött och vemodig karaktär ur historien. Jag vill verkligen inte vara hemma. Inte en sekund. Jag börjar direkt drömma om att sätta mig i en snabb bil och åka i väg på första bästa motorväg. Skapa mig ett nytt liv i södra Frankrike och aldrig prata om vart jag kommer ifrån eller varför jag lämnade. Typ.
En gång sa en bekant som jobbar som chef till mig om en anställningsintervju han haft ”Jag vet inte om henne, hon är en sådan som vabbar väldigt mycket”. Då rös jag, är det så en chef tänker? En sådan som vabbar mycket?
Tror ni det är något val? Va? Nä!
Ja, detta blev ett klagobrev. Men också någon form av plädering, en slutplädering. För vård av sjukt barn är inget val. Det är ett måste. Ett kämpigt måste som sätter djupa spår. Således föreslår jag att den svenska staten snarast inför VTF, ja precis vård av trött förälder.
Jag är övertygad om att det i slutändan lönar sig ekonomiskt då sjukskrivningarna bland småbarnsföräldrar lär minska. Självklart kan vi väl ha något slags tak på låt oss säga 10 dagar per år, det låter väl rimligt? Då hade i alla fall jag tagit ut en sådan dag efter nästa VAB, enbart för att få lägga mig raklång och andas i fyrkant medan barnomsorgen hade fått underhålla mina barn.