Götet, Götlaborg och förlöjligad göteborgska

Rubriken ”Låt inte gôrfula Götet slå an tonen” förekom i nyhetsmagasinet Fokus i april i år. Den i övrigt seriöst skrivna artikeln handlar om en jämförelse mellan Göteborgsoperan och Kungliga Operan i Stockholm. Den senare är i behov av renovering, och artikeln argumenterar för att operahuset ska behålla den klassiska arkitekturen.

Jag ska inte diskutera operahus och arkitektur. Jag nöjer mig med ordvalet i rubriken. Varför Götet? Varför gôrfula?

Artiklarna i Fokus är som regel språkligt genomarbetade i en sober och lätt konservativ stil. Politiska och kulturella frågor diskuteras ingående. Den citerade rubriken slår an en ton som inte alls motsvaras av artikelns stil. Det är som om rubriksättaren utgår från att om något handlar om Göteborg, så måste vi skoja till det. Göteborgskan är ett lovligt villebråd.

Om jämförelsen hade gjorts mellan operahusen i Stockholm och Malmö, tvivlar jag på att rubriksättaren hade skojat till det med skånska, till exempel med ett ord som räligt. Jag tror inte heller att man skulle skoja till det på något liknande sätt om det handlade om Norrlandsoperan.

Måhända är jag som göteborgare överkänslig. Visserligen kan vi bedöma saker som gôrfula, men då i vardagliga göteborgska sammanhang.

Sedan har vi benämningen Götet. Det märkliga är att Göteborg kallas Götet runt om i Sverige, men inte i Göteborg. Många av oss, liksom dem vi umgås med, har levt i Göteborg hela livet utan att någonsin säga Götet.

Det tidigaste belägget på Götet som jag känner till är från 1929 och finns i en artikel med titeln ”Ur en Stockholmsnasares ordförråd”. Ett tänkbart ursprung är Västgötaknallarnas gruppspråk månsing, där Göteborg kallades Göthäcken, Falköping Falhäcken och Alingsås Alhäcken. Häcken har betydelsen ’stad, plats, bostad’. Götet kan vara bildat till Göthäcken.

Möjligen får man som göteborgare vara tacksam för att det inte stod Götlaborg i rubriken. Denna beteckning är totalt främmande för språket i Göteborg. Jag har exempelvis mött Götlaborg i texter av stockholmska kulturarbetare som ska åka till ”Bokmässan i Götlaborg och träffa alla Glennare”. Däremot har jag aldrig hört en göteborgare säga något i stil med ”när jag växte upp i Götlaborg”.

Det finns, märkligt nog, ett belägg på Götlaborg från 1922 i en text inför Göteborgsutställningen 1923.

Beteckningen är förstås ett sätt att skoja med göteborgare som ofta säger la i stället för väl. Att beteckningen funnits i över hundra år förvånade mig. Att vi inte anammat uttrycket tyder på gott omdöme och ståndaktighet.

Jag ber om ursäkt för att jag i den här spalten frångått en neutral vetenskaplig hållning och gett uttryck för egna känslor och åsikter kopplade till språket i hemstaden. Men jag vet att jag inte är ensam om dessa.

Den principiella frågan är vilken inställning till dialekter (och i förlängningen dialekttalare) som speglas i det offentliga språkbruket. I synnerhet undrar man om det finns någon dialekt som man så gärna skojar med som göteborgskan.

Måste utombys skribenter envisas med att kalla stan Götet och Götlaborg?

"Det är som om rubriksättaren utgår från att om något handlar om Göteborg, så måste vi skoja till det. Göteborgskan är ett lovligt villebråd.