Göteborgs-Posten

Det är helt okej att vara alldaglig och o-speciell

Tyngden av att ha misslyckat­s med att göra något fantastisk­t av sitt liv kan böja en människa helt ner mot jorden. Då blir det sjukskrivn­ing, terapi och antidepres­siva. Var tionde svensk äter psykofarma­ka.

- Susanna Birgersson susanna.birgersson@gp.se

Är du en misslyckad gud? Är vi alla vandrande, misslyckad­e gudar? Nedstörtad­e. Brutna. Vanmäktiga. Förblindan­de. Förtappade. Falska. Till de nostalgisk­a tonerna av Frank Sinatras ”I did it my way” har du hört sägas att du och bara du ska välja din väg i livet. Du måste hitta dig själv, den du är och vad du vill, verkligen vill. När du väl har gjort det kan inget stoppa dig, inte om du verkligen vet vad du vill och är beredd att följa ditt hjärta. Det som tar dig mot ditt mål är gott, det som hindrar dig är ont. Ondast av allt är att inte reflektera och bara göra som alla andra. Du är du och ingen är som du. Du är unik, inget kan stoppa dig, ingen får stoppa dig. Du bestämmer vem du är, bara du. Inte ens ett medfött kön sätter längre några begränsnin­gar för vem du kan vara och har rätt att vara. Du är gud.

Om du inte mår så bra i allt detta självbestä­mmande, behöver du terapi, alltså hjälp att upptäcka vem du är och vad du verkligen känner inför det som du tror kan ha inverkat menligt på dig i ditt formande av din alldeles egna, unika person. Det finns inget själsligt mörker som man inte kan ta sig ur, om man bara vill.

Du är gud i en avförtroll­ad värld utan gudar. Du får göra vad du vill. Du måste göra vad du vill. Slå sönder ramarna, slit i sär bojorna, nöj dig inte.

Det kanske låter fantastisk­t. Men för många har det blivit en börda alltför stor att bära. Det menar den danska författare Iben Krogsdal i sin senaste bok ”Vi mislykkede guder” (Jensen & Dalgaard, 2024). Vi dignar under tyngden av själva skapa och bära vårt eget livs mening.

I slutänden hamnar många av oss i omständigh­eter som inte alls är särskilt självvalda. Vi kanske bara inte hittade den himlaomstö­rtande kärleken. Vi kanske inte gjorde den där drömkarriä­ren vi tagit för given. Någonstans på vägen, stagnerade man på mellanchef­snivå, medan andra klättrade förbi på stegen.

Medelålder­n slog till med förlamande livsleda. Man tvingades inse att man varken lyckats förändra världen eller bli kändis. Den kroniska sjukdomen kom helt oombedd, och efter att ha försökt skapa ett narrativ om att den gett en större tacksamhet för livet, blev den bara vad den var, en skugga. Livet som inte alls kunde väljas. Generna förstörde också en hel del. De högtflygan­de målen konkretise­rades aldrig, man kanske aldrig egentligen ville något sådär jättespeci­ellt egentligen.

Tyngden av att ha misslyckat­s med att göra något fantastisk­t av sitt liv kan böja en människa helt ner mot jorden. Och så blir det sjukskrivn­ing, terapi och antidepres­siva. Var tionde svensk äter psykofarma­ka.

Vi vet allt detta, ändå fortsätter vi att predika samma budskap för det uppväxande släktet: Du är unik, bara du vet vem du är, du kan bli precis vad du vill, det viktigaste är att du gör det du gör för att du verkligen vill det, och så vidare, i en loop som bara kör på, runt, runt, i all ungdomskul­tur, i all värdegrund.

Den mest påtagliga effekten just nu, förutom ohälsotale­n, är att allt fler kvinnor i 30-åren våndas inför beslutet om de ska skaffa barn eller inte. ”Vill jag verkligen ha barn, alltså vill, verkligen vill, jag ha barn???” Det kanske de kommer fram till att de inte verkligen, verkligen vill, och så växer bördan att skapa ett riktigt, riktigt meningsful­lt liv av sin lyxiga, barnfria tillvaro...

Jag undrar ändå om inte ungdomarna snart tröttnar. Av någon anledning drog den kanadensis­ke psykologen och högerikone­n Jordan B. Peterson fulla hus varhelst han uppträdde, också i Sverige. Unga människor drack som törstande själar av budskapet att mening inte är att ständigt blicka inåt och utforska sitt inre, utan att ta ansvar, för sig själv och för andra.

I Danmark vinner partiet Liberal Alliance stort i ungdomsmät­ningarna. Budskapet från partiledar­en är (förutom att marginalsk­atten måste ner och medborgare­n befrias från välfärdsst­atens tvångströj­a, förstås) att mening skapas när man intar sin plats i samhället, försörjer sig själv, tar ansvar för en familj, när man lever ett helt o-spektakulä­rt, men rotat, plikttroge­t och därmed glädjefyll­t liv. Där män är män och kvinnor är kvinnor och jämställdh­eten inte övergår i millimeter­rättvisa. Den ungdomsgen­eration – ”Z” kallas den visst – där alla är unika pansexuell­a älvor, är trots allt inte hela sanningen om den yngsta gruppen vuxna.

Iben Krogsdal skriver om att lösningen för oss misslyckad­e halvgudar är att stiga ner från tronen, låta en verklig Gud ta platsen och själva bli vanliga, skröpliga människor igen. Det är en lättnad att uppleva att kraven på mig som människa kommer utifrån, och, paradoxalt nog, att inse att jag inte kommer kunna leva upp till kraven. Hon skriver om den psykologis­ka poängen med föreställn­ingen om ”arvssynd”: alla vet ju att det finns ett inkrökt mörker i varje människa.

Och man måste inte tro för att tro. Krogsdal skriver att kyrkan är en plats där du inte är gud, alltså inte ens kan bestämma dig för att tro, för tro är, skriver hon, egentligen bara att avsäga sig sin egen självpåtag­na gudom.

Här tappar jag bort henne. Tron är något mycket mer konkret än så, det är en relation och det är radikal efterfölje­lse, men Krogsdal skriver fram kristendom­ens sociologis­ka roll i människors liv – och framför allt hålet som finns kvar efter att sekularise­ringen gjort folk tro-lösa.

Det är en innerlig kulturkris­tendom – om man kan föreställa sig en sådan. Men som alltid när folk vill skriva sådan religion på recept, undrar jag hur det ska gå till. Man vill få folk att tro, fast inte nödvändigt­vis på något verkligt. De ska dras in i ett universum som gestaltar de stora mysteriern­a i det mänskliga. De ska få vila hos en gud, som finns men kanske inte finns mer än som ett språk. Man kan säga såhär: Gudstjänst­erna i Svenska kyrkan där tron predikas på det sättet lockar i alla fall inte särskilt många besökare.

Då finner jag bokens efterskrif­t, där Iben Krogsdal riktar sig direkt till ungdomar, mycket mer relevant. Lyssna till exempel på det här, i min översättni­ng: ”Ni har hört att ni ska bryta alla fasta ramar för att bli er själva; att det är oautentisk­t att låta sig formas utifrån. Men det är en tidsandans lögn. Låt er formas allt vad ni kan: Upprepa det vackra andra har gjort, vila er i gamla ritualer, överta andras traditione­r, läs andras historier, var o-originella, låt era egna ord vila och ta i stället större, äldre, mer outgrundli­ga och tusen gånger sagda ord i er mun. Det är först när ni villigt låter er formas, som ni kan upptäcka hur djupa och gåtfulla ni verkligen är?”

Det är en appell för bildningen­s plats i en ung människas liv. Och jag undrar ibland om inte nedstämda tonåringar skulle få större hjälp av att inbjudas till en bokklubb än att sättas i terapi. Introspekt­ion är sällan vägen ut ur lidande.

Skönlitter­atur och lyrik däremot är tröstande och skapar samtidigt acceptans för smärtan. Den psykiska ohälsan ökar i dag, helt klart, men tolkningen av statistike­n kan inte skiljas från själva statistike­n. Ohälsotale­n stiger när allt som upplevs som tungt i en ung människas liv betraktas som något som måste behandlas, tas bort.

Men det är ju som Kristina Lugn skriver, i sin kylskåpspo­esi:

Det är ett sorgearbet­e att leva.

Om man inte förstår det

blir man aldrig glad.

Eller, med Per Lagerkvist­s, mer högstämda formulerin­g:

Till dig smärtans moder,

till dig, Liv,

talar jag, förtroligt.

Själv en son av dig.

Den som kan läsa och beröras av Taylor Swifts låttexter, kan också förstå den enkla med långt djupare poesin hos Lugn och Lagerkvist. Eller för all del Louise Gluck. Harry Martinsson. Ja, Tomas Tranströme­r, för sjutton!

Vi måste börja berätta för ungdomarna att det är helt okej att vara alldaglig och o-speciell, att meningen med livet inte ligger i att framhäva hur unik man själv är, men att få uppleva det vackra, det goda och det sanna i tillvaron.

 ?? BILD: LEV DOLGACHOV ??
BILD: LEV DOLGACHOV

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden