Augustpriset behöver moderniseras Kommentar
Förläggareföreningen diskvalificerar Liza Alexandrova-Zorinas reportagebok ”Imperiets barn” från att nomineras till Augustpriset. Anledningen? Att manuset inte skrevs på svenska. Det är en märklig syn på vad som får kallas svensk litteratur och inte, skriver Hynek Pallas.
Den här hösten ägnar jag åt att skriva om min pappas, Jiri Pallas, memoarer till svenska. Memoarerna – ”Familjekrönika – eller en handbok till Sverige” – publicerades på tjeckiska ifjol. Boken är en personlig historia om den tjeckoslovakiska diktaturen, om Tjeckien decennierna efter murens fall och om Sverige ur en invandrares synvinkel.
Och även om
jag kanske inte är den mest objektiva läsaren av just de här memoarerna, så slog det mig hur synd det vore om unika erfarenheter från en tidigare dissident i svensk exil inte skulle finnas på svenska. Hur många här i landet har till exempel uppfunnit metoder att lura diktaturbyråkrati för att kunna organisera konserter med förbjudna musiker? Byggt upp ett nav för exilkulturproduktion och fått uppfinna sätt att smuggla och sprida musik i en diktatur? Hur många har efter 1990 sett den skadliga politiken och de privatiseringar – som än i dag präglar Centraleuropa – inifrån? Och hur många svenskar har basat över att avveckla en fabrik för en säkerhetstjänsts spionutrustning?
Att skriva om sådana berättelser från ett språk till ett annat är inte enbart översättning. Pennan måste förstå att det finns olika förkunskap i de olika länderna, att texten måste skrivas om för en svensk läsekrets. Vilket jag och pappa gör tillsammans.
I en paus
från detta läste jag förläggaren Johan Wirfälts debattinlägg om hur Svenska Förläggareföreningens stadgar diskvalificerar Liza Alexandrova-Zorinas reportagebok ”Imperiets barn” från att nomineras till Augustpriset (28/9 DN). Alexandrova-Zorina skrev några kapitel på svenska, men resten av boken är ett samarbete med översättaren och redaktören Nils Håkanson som bearbetat texten från ryska.
Wirfält lyfter historiska
och samtida exempel som bär omisskännlig tyngd i kulturvärldens ögon – August Strindbergs ”Inferno” skrevs först på franska och Jonas Hassen Khemiris nya roman först på engelska.
Men Alexandrova-Zorinas fall, och sättet en bok skriven för en svensk publik utifrån kunskaper om det svenska samhället och metoder för att komma åt dem som bara hon kan ha, belyser framför allt vad vi kan kalla för exilförfattarskap i Sverige. Fast för länge sedan borde benämnas som svenska författarskap.
Ändå hamnar många
förstagenerationsinvandrare i min pappas sits. Med mindre än att man har verkat som journalist eller författare på svenska kan det sitta längre in att skriva på svenska direkt – även om man har levt här i många decennier. Dessutom finns många svenskar som, likt min pappa, har liv i flera länder. Om ens första språk är arabiska, tjeckiska, ungerska eller spanska, så är det då troligt att man tecknar ner minnen på det först. Minnen som i många fall utspelat sig på det språket. Först i ett andra led omarbetar man, i en process som liknar Alexandrova-Zorinas och Håkansons eller min och pappas, boken.
Är resultatet då en mindre svensk bok?
”Invandrarförfattare” har länge befunnits sig i en besynnerlig sits i den svenska kulturvärlden. Lyssna till exempel till den lettiske exilförfattaren Gunars Irbe som redan 1966, i tidskriften Ord & Bild, beklagade sig över att vara under konservativt kulturtryck från en invandrargrupp samtidigt som han mötte stum oförståelse i det svenska: ”Kan den europeiska chauvinismen vara så ingrodd i ett land som också har en tradition av demokratiskt tänkande?” undrade Irbe.
Augustpriset behöver
moderniseras. Och det är de inte ensamma om. Förläggareföreningen som står bakom priset behöver ta till sig av kritiken, Författarförbundet och kultursidorna bör driva frågan. För det handlar om att stimulera svenska författarskap – och de många fler värdefulla berättelser om Sverige och svenskheten detta skulle ge.
Augustpriset behöver moderniseras. Och det är de inte ensamma om. Förläggareföreningen som står bakom priset behöver ta till sig av kritiken, Författarförbundet och kultursidorna bör driva frågan.