Sarah Britz:

Hemlösheten är också strukturell – och oavsett skäl går den att förebygga. Kommer den upp på agendan nu när det är de röststarkas barn som drabbas?

”Även medelklassen har svårt att komma in på marknaden”, säger David Björnberg, omvärldsanalytiker på Fastighetsägarna (GP, 1/12). Okej, säger jag – är det nu bostadsbrist och hemlöshet blir en angelägen politisk fråga?

Under det senaste halvåret har flera tunga intresseorganisationer och aktörer höjt sina röster och pekat på en havererad bostadsmarknad och avsaknaden av en fungerande bostadspolitik.

Trångboddhet, barn i hemlöshet, svartkontrakt, unga med jobb som inte har råd att bo, studenter som tackar nej till utbildning för att det saknas bostäder, socialsekreterare som ger nödbistånd till hemlösa barnfamiljer en vecka i taget. Kommuner som betalar enorma summor för köpta sociala boenden (i Göteborg 94 miljarder under 2018).

Det är bara några konsekvenser av en havererad bostadspolitik.

Nu räcker inte en normal inkomst för att ha råd att bo i det som byggs.

Och i Göteborg vill man inte prata om socialt byggande. Istället jobbar tjänstemännen för att få privata fastighetsägare och allmännytta att avsätta lägenheter för de i Göteborg drygt 600 barn som lever i akut hemlöshet, så att de kan flytta ifrån campingstugor och vandrarhem. Samtidigt som föräldrana kämpar med socialtjänstens krav att söka flera lägenheter och rum per dag – i hela Sverige.

Men vem vill hyra ut till socialbidragstagare?

Den så kallade marknaden tänker på dem med goda inkomster.

Och staten struntar i dem med låga.

Och hela samhället drabbas när människor, små som stora, står utanför bostadsmarknaden.

”Målsättningen måste vara att hushåll med vanliga arbeten ska ha råd att hyra en lämplig bostad på den ordinarie marknaden”, skriver Anders Nordstrand vd för Sveriges allmännytta (Altinget 2/12).

Han tycker att det är hög tid för regeringen att tillsätta en utredning – för en ny social bostadspolitik.

Är det nu det händer? När bostadsbrist och hemlöshet inte längre endast drabbar ”de andra”. De nyanlända, missbrukarna, personer som lider av psykisk ohälsa.

Gubben på bänken, invandraren, originalet.

De som, underförstått, får skylla sig själva. De som någon annan ska ta hand om.

Nu står debattörerna i led. När deras egna barn inte kommer in på bostadsmarknaden och mamma och pappa måste hysta upp kontantinsatsen till bostadsrätten i studentstaden. När man upptäcker att det är bostadsbrist i 47 av 49 kommuner i Västra Götaland och att Göteborg – trots att bostadsbyggandet är högre än i andra delar av landet – ”inte är i närheten av balans” som David Björnberg säger.

Att stå utanför bostadsmarknaden, att bli hemlös, är inte något som endast drabbar ”de andra”. Det kommer sig inte alltid av personliga svagheter eller beror på dålig moral.

Hemlösheten är också strukturell – och oavsett skäl så går den att förebygga.

Kommer den upp på agendan nu när det är de röststarkas barn som drabbas?