Varje månad föll Ulrika ner i mörker och ilska
Vredesutbrott, tårar och självförakt, varvat med glädjerus när mensen kommer. Att leva med PMS är som att åka berg-och-dalbana. Men det finns hjälp. För första gången sedan puberteten mår Ulrika Engmér Sandström riktigt bra.
Märkena finns kvar. Både i garderobsdörren i huset på Hönö och i Ulrika Engmér Sandströms själ. Hon berättar hur hon ursinnigt kunde gå loss på inventarierna när hon mådde som sämst.
– Eller så sprang jag hemifrån och lämnade barnen gråtande i hallen. Jag kunde inte styra över mina känslor, säger hon.
Ulrika Engmér Sandströms historia är välbekant. 75 procent av alla kvinnor känner skillnad i sitt mående under menscykeln. Upp mot var fjärde kvinna lider av premenstruellt syndrom med irritation och deppighet, ibland kombinerat med fysiska symtom som vätska i kroppen och ömmande bröst, under veckorna före mens.
För ytterligare några procent med diagnosen PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom, kan livet vara outhärdligt. Ilskan och vanmakten riskerar att påverka relationerna till familjen, arbetskamraterna och vännerna. Dessutom finns det ingen tydlig på- och avstängningsknapp. När lättnaden kommer, i form av mensen, kan det ofta vara för sent att reparera skadorna.
– Om humörsvängningarna går ut över vardagslivet ska man definitivt söka hjälp, uppmanar Helena Kopp Kallner som är överläkare och gynekolog på Danderyds sjukhus.
Varför en del kvinnor drabbas av PMS och PMDS vet man inte med säkerhet. Det har konstaterats att gulkroppshormonet, progesteron, som ökar vid ägglossning, är boven i dramat. En teori är att vissa kvinnor är känsligare än andra för de restprodukter som bildas när hormonet bryts ner.
– Därför blir de allra flesta hjälpta av att äta p-piller. Då får man ingen ägglossning och kroppen bildar inget eget progesteron, säger Helena Kopp Kallner.
Av någon anledning verkar det konstgjorda gulkroppshormonet som tillförs via p-piller vara snälllare mot hjärnan än det egna, vilket gör att majoriteten får en lindring av besvären. Men det finns också de som reagerar precis tvärtom. En liten klick av Helena Kopp Kallners patienter upplever ett PMS-liknande tillstånd under hela månaden, i stället för under halva, när de äter p-piller.
– Ett annat alternativ är att ge en medicin som framkallar ett konstgjort klimakterium. Därefter ger man tillbaka östrogen för att bland annat undvika benskörhet, förklarar överläkaren.
Men en allt vanligare väg, som numera oftast är förstahandsalternativ, är att behandla PMS och PMDS med antidepressiv medicin, så kallad SSRI. Vid premenstruella problem fungerar tabletterna på ett annat sätt än när den ges vid depressioner. Medicinen ger inga utsättningssymptom och den börjar verka direkt. Det vanliga är att börja ta tabletten vid ägglossning och fortsätta med den fram tills mensen kommer.
Särskilda studier har gjorts på SSRI med det verksamma ämnet escitalopram och svår PMS/PMDS. Med goda resultat. Framför allt brukar medicinen råda bot på humörsvängningarna, irritationen och nedstämdheten.
För Ulrika Engmér Sandström på Hönö blev läget akut för fem år sedan. Efter hennes yngsta barns födelse hade problemen accelererat. Varje månad föll hon bråddjupt ner i ett mörker av självhat och okontrollerbar ilska.
– Jag slog sönder saker, jag gjorde mig själv illa och jag hade självmordstankar. Det kändes som om jag skulle bli tokig, berättar hon.
Kulmen kom en dag när hon var
Om humörsvängningarna går ut över vardagslivet ska man definitivt söka hjälp
Helena Kopp Kallner
Jag slog sönder saker, jag gjorde mig själv illa och jag hade självmordstankar. Det kändes som om jag skulle bli tokig.
ensam hemma med barnen som då var tre och sex år. Hon orkade inte med dem och smet ut till kallförrådet i trädgården. Barnen kunde inte hitta sin mamma och Ulrika hörde deras hysteriska gråt genom dörren.
– Jag stod där inne och kände att det var gott åt dem, säger hon och skakar på huvudet vid minnet.
Till slut sa hennes man stopp och ställde henne inför ett ultimatum. Antingen sökte hon hjälp för sina problem eller så skulle han lämna henne och ta barnen med sig.
Ulrika började googla desperat. Hon hittade olika diagnoser och funderade på om hon kunde vara bipolär. Ända tills hon nådde fram till PMS-förbundets webbsida.
– När jag läste om PMDS kände jag omedelbart att det var skrivet
om mig. Trots att jag var över 40 år hade det aldrig slagit mig att mina känslor kunde ha med min menscykel att göra, berättar hon.
Efter ett besök hos sin gynekolog fick hon direkt ett recept på SSRI av märket Premalex som är särskilt riktat mot PMS. Hon kommer ihåg hur förbannad hon kände sig när hon skulle ta medicinen första gången.
– Jag satt i köket och var arg som ett bi. Min man nästan tvingade mig att ta tabletten. Men inom en halvtimme hade något förändrats, säger hon.
Ulrika kände hur axlarna sänktes och hur ångesten trappades ner. Ett lugn hon inte hade känt förut infann sig. Kampen mot väderkvarnarna var över.
– Under åren som har gått sedan dess har jag åstadkommit mer än jag någonsin har gjort tidigare i mitt liv. Jag har engagerat mig politiskt och börjat på ett nytt jobb. Jag har faktiskt aldrig varit så lycklig förut, säger hon.
I dag kan Ulrika se att hon dragits med premenstruella bekymmer ända sedan puberteten. När hon läser gamla dagböcker från tonåren upptäcker hon hur hon mellan raderna beskriver ungefär samma tillstånd. Känslan av otillräcklighet och svärta fanns där redan då och har följt med, till och från, genom hela livet.
– Under några år åt jag minipiller och mådde jättebra. Likaså under mina graviditeter. Det var först efter barnen det blev riktigt illa, säger hon.
Numera har Ullrika själv engagerat sig i PMS-förbundet och är nybliven förbundsordförande i Sverige. Hon tycker det oerhört viktigt att nå ut med information till alla tjejer med liknande problem. Ulrika kan inte få tillbaka alla år hon har ägnat åt självhat och vrede, men hon försöker att inte vara bitter. I stället är hon glad över att hon till slut fick hjälp och att hon har kvar sin familj.
– Jag skäms fortfarande över saker jag har gjort. Men vi har pratat väldigt mycket i familjen och jag har bett tusen gånger om ursäkt för att jag varit elak. Det är skönt att vara öppen och jag har kloka barn, säger Ulrika.
Trots att jag var över 40 år hade det aldrig slagit mig att mina känslor kunde ha med min menscykel att göra.