Stabil helhet på In Flames trettonde album
In Flames I, The Mask (Nuclear Blast/Warner ****
Tretton studioalbum sedan debuten 1994 och det med en jämn utgivningstakt som vittnar om disciplin och ordning och reda. I en tid när rockband anses vara en hopplös konstruktion och hela musikbranschen förändrats i grunden har In Flames envetet arbetat enligt den beprövade modellen platta-turné-låtskrivande-platta-turné. Så har man, trots alla medlemsbyten, byggt ett band som bevisligen är starkare än sina enskilda medlemmar och som fortsätter släppa musik på en hög, jämn nivå.
Som har världen som arbetsfält och som numera dessutom anordnar sin egna festival i Borgholm på Öland. Som fyller Scandinavium och som med bibehållen respekt från de flesta av sina fans lyckats komma ur en subkultur för att bli ett band som gör förhållandevis tillgänglig musik för de breda massorna.
Att man alldeles tydligt också har en ödmjuk inställning till den egna positonen stärker bilden av att In Flames är genuint, äkta vara.
Nya albumet, ”I, The Mask”, viker inte av från den inslagna vägen. Det är hårt förpackad, melodisk och lika elegant som engagerande metal som gäller. Plattans texter sägs handla om sociala medier och hur de påverkar oss. Inte världens piggaste tema om ni frågar mig, men det är å andra sidan ingenting man behöver grotta ner sig i som lyssnare. Anders Fridén låter exakt lika besatt som alltid och finsjunger, morrar och vrålar sig genom låtarna på ett sätt som trollbinder.
Jag har fullt upp med att hänga med i svängarna när In Flames smattrar iväg genom de tolv nya låtarna och när avslutande, pampiga, vackra ”Stay with me” tonar ut har jag fått mig en rejält skön omgång,
Det börjar med filmiska, närmast klaustrofobiska ”Voices” som omedelbart sätter stämningen med ett isande intro och sedan ett riff som tuggar på likt en kamphund rakt in i den snygga refrängen. På bara några minuter sammanfattar In Flames allt det som gör att jag tycker så mycket om dem.
”Call my name” slår sig fram med smattrande slag mot en inbillad boxboll. Fantastisk sång, älskvärda körer och gitarrer som låter som om de sprintar fram längs överhettade LED-skärmar. Det är både primitivt och futuristiskt på samma gång och just det är ytterligare en av pusselbitarna i hemligheten bakom In Flames attraktionskraft.
”I am above” och är dock en uppvisning i renodlad brutalitet medan ”Burn” tävlar i fartgrenarna. ”Deep inside” har framförallt en refräng man vill krama. Mer återhållsamma ”All the pain” ger återigen plats för ytterst begåvade sångaren Anders Fridén.
”(This is our) house” fastnar däremot inte hos mig, den vill pröva gränser men blir paradoxalt nog alltför hårdrocks-klyschig. Likadant med ”We will remember” med grunda rader som ”we are on a highway, with nothing left to lose”. Men det är tillfälliga svackor i en stabil helhet.
Till sist vill jag flagga för att In Flames alltid har snygga omslag, men monster-vätten som pryder nya plattan tar nog priset bland alla deras Jester-varianter. Vilken ondskefull liten sötnos!
”
Anders Fridén låter exakt lika besatt som alltid och finsjunger, morrar och vrålar sig genom låtarna på ett sätt som trollbinder.