Besegrad i maktkampen
Nyheter: Spelet är förlorat för Ann-Sofie Hermansson. Läs historien om hennes uppgång och fall.
Ann-Sofie Hermansson förlorade maktkampen mot sin egen partistyrelse. Här är historien om S-toppen som ville göra socialdemokratin folklig, men fick sitt eget parti emot sig. •December 2015, Folkets hus, Järntorget.
Ann-Sofie Hermansson tar emot i ett litet konferensrum på Folkets hus. Här arbetar hon som ombudsman för Socialdemokraternas svenska Europaparlamentariker.
– Jag borde väl säga att jag sa ”ja, det vill jag jättegärna”. Men så var det inte, säger hon.
Anneli Hulthén ska avgå och hennes efterträdare som gruppledare för Socialdemokraterna och kommunstyrelsens ordförande ska plockas fram i en, för partiet, ovanligt öppen process.
När Ann-Sofie Hermansson får frågan om hon vill kandidera är hennes första instinkt att tacka nej. Hon får några dagars betänketid, bollar med sina vänner, får stöd. Tackar ja. Vill ju inte ångra sig senare.
Hon har en facklig bakgrund från Volvo, erfarenhet av att ha varit politisk sekreterare åt tidigare LO-basen Wanja Lundby-Wedin och kommunstyrelseordföranden Göran Johansson. Däremot har hon liten erfarenhet av egna förtroendeuppdrag.
Ändå seglar hon snabbt upp som en favorit till posten och i en GP-intervju listar hon välfärden, tryggheten och bostäderna som de tre områden som är viktigast att jobba med om hon blir vald.
Valet går snabbt. Redan efter det första mötet den 21 december konstaterade valkommittén att det är Ann-Sofie Hermansson som har starkast stöd.
• Den 18 januari 2016. Kväll på Folkets hus, Järntorget.
– Jag förutsätter att vi alla står bakom Ann-Sofie. Det gäller alla. Vi har inte råd med tveksamhet någonstans.
Peter Börjesson, ordförande i Norra älvstrandens S-förening riktar sina ord till övriga i den knôkfulla kongressalen. Han var den enda ledamot som tog till orda. Så röstades Socialdemokraternas nya gruppledare i kommunfullmäktige, Ann-Sofie Hermansson, fram med ett rungande ja.
Det här blir hennes första tunga politikeruppdrag.
Hon tar mikrofonen och säger att förändringsarbetet måste börja direkt, nästa val är inte långt borta.
– Jag vet att ni har goda idéer. Låt oss samla ihop dem, säger hon.
När Ann-Sofie Hermansson tog över rollen som gruppledare var hon kritisk till att politikerna hade tappat kontakten med vanligt folk. Med henne vid rodret skulle det bli ändring på det. Hennes viktigaste uppgift: Att träffa folk. På fredagarna har hon hållit möten på gräsrotsnivå och hon har haft öppna luncher, där medborgarna har fått chansen att prata med henne.
Inför valet 2018 slog hon sig ned i en röd soffa i Brunnsparken där medborgarna kunde slå sig ned för ett samtal. Här finns en paradox. Samtidigt som hon är folklig, och framstår som populär bland gräsrötterna, har en annan bild av hennes ledarskap tecknats under de senaste veckorna.
Enligt flera ledamöter i partidistriktets styrelse har de under en tid fått larm om brister i arbetsmiljön. Att en liten klick runt Hermansson fattar alla beslut, att kommunalråd gett uttryck för att de känner sig som marionetter.
Styrelsen menar att hon inte har förankrat strategiskt viktiga frågor hos styrelsen och kommunalråd som har verkat under Hermansson har känt sig bakbundna. Något som i slutändan fick styrelsen och senare även Hermanssons egen kommunfullmäktigegrupp att tappa förtroendet för henne. Att kräva hennes avgång.
Själv menar Hermansson att det handlar om rykten och lögner. I processen att ena partiets politik, göra den mer tydlig, får hon som chef ibland sätta ned foten.
Ann-Sofie Hermansson har sett kampen för ett jämlikt Göteborg som sin viktigaste fråga. Samtidigt är det en delvis annan kamp, den mot extremismen och hederskulturen som har satt henne på kartan nationellt. Själv har hon hela tiden sett detta som en förutsättning för att kunna få till stånd ett jämlikt samhälle.
Kampen har satt avtryck. I början av året blev Ann-Sofie Hermansson också goodwill-ambassadör för riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime.
Det var för 25 år sedan, i en lägenhet i Tensta, Stockholm, som den resan började.
I Ann-Sofie Hermanssons och den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Pekguls lägenhet pågick diskussionerna om hedersrelaterat förtryck. Ann-Sofie Hermansson beskriver det som en ”överväldigande tid”.
– Jag har haft det här på näthinnan under många år tack vare Nalin och andra jag känner. Jag har lyssnat på folk jag känner eftersom jag själv inte har några erfarenheter av detta, säger hon till GP i augusti 2017. Tiden fram till valet 2018 lade Ann-Sofie Hermansson allt mer kraft och fokus på frågorna. Efter att visningen av Burka Songs 2.0 ställdes in tidigt våren 2018 rasade debatten. Med några få månader kvar till valet anklagade hon sina samarbetspartners V och MP för att relativisera extremismen och hederskulturen.
Det blev en del i den spricka som
Jag förutsätter att vi alla står bakom Ann-Sofie. Det gäller alla. Vi har inte råd med tveksamhet någonstans. Peter Börjesson, ordförande i Norra älvstrandens S-förening när Ann-Sofie Hermansson röstas fram till ny gruppledare den 18 januari 2016
” Det är Ann-Sofie som bär ansvaret för förhållandena i stadshuset. Det här var ett försök att hitta en väg framåt. Håkan Linnarsson styrelseledamot, om skrivelsen till Ann-Sofie Hermansson där hon uppmanas att göras sig av med sin stabschef David Ljung
skulle växa sig allt starkare mellan partierna.
Inifrån Socialdemokraterna har det lyfts kritik mot att extremismen tog för mycket plats i valrörelsen medan andra frågor föll bort. Extremismen var en del i valmanifestet, jämte frågor som vårdköer och trygghetsboenden för äldre.
I april 2018 släppte partiet vallöftet att bygga bort bostadsbristen genom 60 000 nya bostäder på tio år. Men ledamöter i partiets distriktsstyrelse menar att den frågan, liksom övriga frågor i partiets valmanifest kom bort i valrörelsen eftersom Ann-Sofie Hermansson alltför ensidigt fokuserade på extremism.
– Om man frågar väljarna vilka frågor vi drev i valet skulle de nog svara ”extremism”. Det är bra, men vad vi tyckte om bostadspolitiken, där vi hade vårt viktigaste löfte, det minns ingen, säger Håkan Linnarsson (S), ledamot i distriktsstyrelsen.
Medan det rödgröna samarbetet har hållits högt av Annelie Hulthén som tog över som gruppledare 2009 efter Göran Johansson, har Ann-Sofie Hermansson i stället gått in hårdare för att profilera partiet.
Partiets analys var att de hade förlorat sin själ i det rödgröna samarbetet. Ann-Sofie Hermansson ville få socialdemokraterna att räta på ryggen och tro på framtiden igen.
När Ann-Sofie Hermansson tagit över gruppledarrollen tog hon ett snack med V-ledaren Daniel Bernmar och den dåvarande MP-ledaren Ulf Kamne. Hon berättade att S hädanefter kommer att profilera partiets politiska identitet tydligare. Något som ska få konsekvenser för det rödgröna samarbetet.
– Det är klart att de kanske upplever att det var lättare att göra upp innan, att de har mött mer motstånd. Jag kan förstå att V och MP tycker att det är knöligt, säger Ann-Sofie Hermansson.
Och samarbetet mellan S, MP, V och Fi visar sig bli knöligt. Frågan om ensamkommande splittrar, liksom trafiken. Vänsterpartiets kommunalråd Daniel Bernmar vittnar om en ökad splittring, ett förändrat samarbetsklimat. Han tycker att Socialdemokraterna gjort en högergir och med tio månader kvar till valet var han osäker på om samarbetet alls skulle hålla fram till valet.
Droppen för Fi nåddes i maj 2017. Frågan om ensamkommande, där Fi försökte driva igenom att man skulle avsätta pengar för att garantera trygghet och skolgång för ensamkommande som fyller 18 år eller får sin ålder uppskriven, blev det som fick Fi att lämna det rödgrönrosa minoritetsstyret.
• Den 16 maj 2018, Rådhuset vid Gustaf Adolfs torg.
Klockan närmar sig 12. Ann-Sofie Hermansson, Daniel Bernmar och det dåvarande MP-kommunalrådet Ulf Kamne på ena sidan. Journalisterna på den andra. Det som sedan kommer att utspela sig är ett storbråk inför öppen ridå. Ämnet är extremism och hedersförtryck, och anklagelserna haglar. Som om politikerna har suttit och väntat på att med ord få kasta sig över varandra.
• Den 9 september 2018, valurnorna.
Ut kommer ett valresultat där S landar på rekordlåga 20,4 procent och 17 av 81 mandat i fullmäktige.
Ann-Sofie Hermansson ville söka samarbete över blockgränsen. Men veckorna går. Allianspartierna är förvånade över att Socialdemokraternas gruppledare inte är mer aktiv. V, MP och Fi börjar bli allt mer irriterade på att de aldrig får klara besked från S.
• Den 6 november 2018, Gustaf Adolfs torg.
Gruppledarna för V, MP och Fi kallar till presskonferens för att berätta att de bildar ett nytt block. Efter nästan två månader av oklara besked har de till sist gett upp hoppet om att få med sig Socialdemokraterna.
Sedan går det fort. Dagen efter berättar Alliansen att de tar över styret. En valteknisk samverkan ger det nybildade rödgrönrosa blocket alla andre vice ordförandeposter. S hamnar helt utanför.
Partiet, som för ett par decennier sedan nästan var stort nog att ta makten på egen hand, hade nu isolerats.
– Som jag ser det här är det en ohelig allians, det är politik när den är som sämst. Det är ett spel om makten i stället för att få till ett ansvarsfullt styre, sa hon.
Fyra dagar senare skickar delar av distriktsstyrelsen en skrivelse till Ann-Sofie Hermansson. Här fanns ett tydligt krav till gruppledaren: gör dig av med din stabschef David Ljung, annars föreslår vi att stödet för dig upphör. Bilden är att stabschefen har fått för stora befogenheter, att kommunalråd behöver be honom om lov innan de agerar.
Men varken Hermansson eller Ljung ser att han skulle ha kört över någon.
– Det är Ann-Sofie som bär ansvaret för förhållandena i stadshuset. Det här var ett försök att hitta en väg framåt. Vi kan inte utkräva ansvar av en tjänsteman eller lasta stabschefen direkt. Han jobbar på direktiv från gruppledaren, så det var Ann-Sofie som var ansvarig, säger styrelseledamoten Håkan Linnarsson.
Både Ann-Sofie Hermansson och David Ljung har sett med avsmak på skrivelsen. ”Ett utpressningsförsök”.
– Det är horribelt. Jag har aldrig sett något liknande. Ingenting överraskar mig längre. Men det är riktigt obehagligt när de går på min personal, säger Ann-Sofie Hermansson.
Hon vägrade göra sig av med stabschefen. Medlare från Stockholm skickades ned. Men det hjälpte inte, krisen växte.
• Den 11 februari 2019.
Ann-Sofie Hermansson kallar till presskonferens för att berätta att hon blivit uppmanad att avgå, men att hon inte tänker kliva av frivilligt.
Senare samma förmiddag, partidistriktets ordförande Anna Johansson och ytterligare tre personer ur styrelsen berättar att en enig styrelse vill att Ann-Sofie Hermansson lämnar sin post. Och att de kommer att kalla till en extra kongress, eftersom hon vägrar.
Berättelser om dåligt ledarskap och andra motsättningar som tidigare varit gömda i partiapparaten sipprar plötsligt fram från alla håll. Ett par dagar senare kräver fullmäktigegruppen hennes avgång. När hon vägrar röstar de fram en ny gruppledare i fullmäktige.
Under de dryga två veckor som går mellan det att avgångskraven blir offentliga och extrakongressen driver Ann-Sofie Hermansson en intensivperson valskampanj. Det är öppna luncher på stan, besök i partiföreningar, samtal med kongressombud. Och ständiga uppdateringar på bloggen där hon ger sin bild av vad som hänt och vart hon vill ta partiet, om hon får förnyat förtroende.
Det hjälper inte. Ombuden valde ändå att gå på distriktsstyrelsens linje och avsätta Ann-Sofie Hermansson.