Westkust har tagit ett steg i rätt riktning
Westkust Oceanen Lördag 2 mars Bäst: ”Rush”. Sämst: Teknikstrulet. Publik: Cirka 200 och utsålt. ****
Westkust låter som en blandning av det mesta jag gillar, och därför är de bra. Ibland kan det vara så enkelt. Spelningen dryper av den typ av göteborgsindie, som skivbolaget Luxury har förvaltat under 00-talet.
Kvällens spelning är Westkusts comeback. Det har gått fyra år sedan debuten ”Last forever” och sedan dess har hälften av bandmedlemmarna bytts ut. I kväll har den nya konstellationen, med Pär Carlsson på bas och Brian Cukrowski på gitarr, med sig sitt två dagar gamla, självbetitlade album. Bandet spelar detta rakt upp och ner, i stort sett.
Förutom sina syskonband på skivbolaget, för de tankarna till internationella, småskaliga indieband så som Trementina och Wildhoney. Liksom dem, har Westkust en ung utstrålning. Det beror dels på att de är unga, dels på deras trubbiga sound. De ger sken av att inte vara fulländade, men det känns samtidigt högst medvetet. Bandmedlemmarna utbyter osäkra blickar mellan låtarna, stämmer sedan sina gitarrer i halva evigheter. Men i musiken har de fullt fokus. Där faller allt på plats och de är helt synkade.
I kväll är Oceanen Göteborgs vardagsrum. Stämningen är familjär. Julia Bjernelind ger en ”shout out” till Bad cash quartet-gitarristen Kalle von hall, som har producerat senaste skivan, och Luxury-grundaren Rasmus Hansén.
Det ryms mycket i Westkust. De är punkiga och ömma på samma gång. Spelar melankoli, som gör en glad. ”Rush” är ett exempel på en låt som innehåller dessa motpoler. Julia Bjernelinds rena röst blir ett instrument som vilket annat, och svalkar de gnisslande gitarrerna. Kontrasten är effektfull.
Julia Bjernelinds rena röst blir ett instrument som vilket annat, och svalkar de gnisslande gitarrerna. Kontrasten är effektfull.
I kväll tar Westkust ett steg mot någonting annat. De har hittills haft ett problem och det är att systerbandet Makthaverskan är bättre. Det borde ju egentligen inte vara Westkusts problem, men jämförelsen är naturlig eftersom de till viss mån har delat bandmedlemmar och sound. Där Westkust är jämntjocka, svider Makthaverskan. Men i kväll är det som om den nya uppsättningen lämnar vad som har gjort banden lika, och för första gången blir sig själva.
”Vi har tyvärr inga fler låtar” säger Julia Bjernelind när publiken ropar ”en gång till”. Det är skönt, att de låter det äldre materialet vara. De behöver knappast sakna vad de var. Spelningen är 40 minuter melodisk, stundtals romantisk shoegaze, där vi får dela Westkusts cotton skies.