Bland bönhasar och tallymän
En granne och före detta brandman berättade att han en gång i tiden under lediga dagar kunde bönhasa som taxichaufför. Han fick ibland frågan om han var taxichaufför, eller om han bönhasade. Andra brandmän kunde bönhasa som stuveriarbetare. De hade då blixtbricka, för att nu nämna ett ord som jag diskuterades i en tidigare artikel.
En universitetslärare som skriver artiklar i GP skulle således kunna sägas bönhasa som journalist, även om jag aldrig hört någon säga så. Det är inte många som använder ordet bönhasa i dag.
Att bönhasa betydde alltså att man arbetade med något som inte var ens egentliga arbete. Men varför i hela världen ska man kalla detta för att bönhasa?
Det här ordet har ett intressant ursprung, och det är inget göteborgskt påhitt. Ordet är ett gammalt lån från tyskans Böhnhase (äldre bonehase), vilket ordagrant betyder ’vindshare’. Böhn (bone) står för ’vind’, och Hase betyder ’hare’.
FÖRKLARINGEN BAKOM DENNA något märkliga benämning är att man avsåg personer som under det gamla skråväsendets tid i smyg arbetade inom ett hantverk. De satt kanske undangömda på vinden och arbetade, och de efterspanades av skråmedlemmarna.
En modern jämförelse skulle kunna vara svartjobb, till exempel på byggen och andra ställen. Sådant står det om i tidningen, men aldrig används ordet bönhas i sammanhanget. Ibland läser man om någon som lyckats få anställning som läkare utan att ha läkarutbildning. Snacka om att bönhasa.
Svenska Akademiens ordbok (SAOB) har med ordet, och där finns exempel är från 1600-talet: ”Intet ämbete hafwe mackt at jaga bönhåsor vthan Borgmästare och Rådz bewilning och wetskap.” Det var alltså reglerat vem som fick lov att jaga bönhasarna. Skråväsendet försvann 1846, men ordet lyckades leva vidare i en något utvidgad betydelse om extraknäckande i allmänhet. Dessutom utvecklades ganska tidigt en betydelse som ’fuskare, klåpare’, till exempel i uttrycket ”en Bönås i skrifkonsten” som finns i en text från 1700-talet.
ETT ANNAT ORD ur arbetslivet, dock inte skråväsendet, är tallyman. Jag fick ett mejl från en läsare som grubblade över det här ordet. Han hade i sin ungdom blixtbricka och jobbade extra i hamnen. Ibland hade han uppgiften att vara tallyman, som det kunde heta i hamnen. Han bönhasade alltså som tallyman. Ett mer formellt ord för den här uppgiften är godsräknare. Man skulle alltså räkna lådor, pallar, säckar eller vad det nu kunde vara.
DETTA ÄR OCKSÅ ett ord som ser förbryllande ut. De flesta svenskar har säkert hört ordet, men då på engelska och kanske utan att fundera vidare på det. Harry Belafonte gjorde succé med sången Banana boat song på 1960-talet. Han sjöng förstås om lastningen av bananbåtarna i Karibien, inte om lossning vid Bananpiren i Frihamnen. Här kommer några rader på karibisk engelska.
Come, Mister tally man, tally me banana Daylight come and me wan’ go home Come, Mister tally man, tally me banana Daylight come and me wan’ go home
Ordet tallyman används sedan gammalt i engelskan för just godsräknare, såväl i hamnar som på andra ställen. I sångtexten finns dels ordet tallyman, dels uppmaningen tally me banana ’räkna mina bananer’.
Tally betyder ’räkna’ på engelska. Det är besläktat med tell ’tala, berätta’. I svenskan har vi de besläktade orden tala och förtälja i betydelsen ’berätta’. Det svenska ordet tal används både om den som håller tal och den som löser ett tal på matematiklektionen. Alla de här orden i svenska och engelska har ett gemensamt ursprung långt tillbaks i tiden. Det finns alltså en gammal koppling mellan att prata och att räkna – hålla ordning på saker och ting, helt enkelt.
Hamnens beteckning tallyman har däremot lånats från engelskan i någorlunda modern tid. En rimlig gissning är väl att det lånades in under första hälften av 1900-talet.
I SAOB HITTAR man både det engelska lånordet tallyman och det snarlika svenska ordet taljeman. I Göteborgs Handels- och Sjöfartstiding kunde man 1947 läsa: ”Nere vid Shuna från Glasgow stod godsräknare – eller ’taljeman’ som han med gott göteborgskt uttal kallas – Nilsson och räknade trälådor och mös.”
Vad kallades egentligen godsräknaren i hamnen, tallyman eller taljeman? Båda benämningarna tycks ha funnits. SAOB förklarar ursprunget till ordet taljeman med att det var en person som med taljeskåror markerade mängden in- och utgående last.
Slutsatsen får väl bli att tallyman är ett lån från engelskan som har stöd i ett snarlikt svenskt ord. Men nog sa man oftare tallyman än taljeman i Göteborgs hamn.
En annan märklig historia kom i ett mejl från en man som i unga år arbetade på sågverk i Dalsland. När det räknades timmer, sa man ”sju, åtta, nie, talje”. Man sa alltså talje i stället för tie. Det är det gamla ordet talja i betydelsen ’räkna’ som ligger bakom, men här betyder det då en räknad enhet om tio. Enligt SAOB har talja, talje använts om såväl tio som tjugo.
NÄR ORDFORMEN tallyman används i hamnen, är det alltså ett lån från engelskan. De svenska orden taljeman och taljeskåra är däremot äldre svenska ord. Och släktskapen stannar inte mellan svenskan och engelskan. Franskan har taille för karvstock, och italienskan har taglia med betydelserna ’skåra’, ’räknestycke’ och till och med ’lösesumma’. Allt enligt ordböckernas sakkunskap. Det är ju inte konstigt att det en gång behövdes skåror i trästycken för att räkna rätt.
NÄR MAN MÖTER konstiga ord, som bönhas och tallyman kan det vara både klokt och kul att slå upp orden i Svenska Akademiens ordbok. Den ordboken finns med sina 37 band fritt tillgänglig på nätet. Som regel hittar man en historia där, en historia som i bästa fall är värd att berätta.