Angelägen utställning om att tigga och att ge
Det är en invecklad balansgång som Cecilia Parsberg har gett sig in på men hennes konst lyckas bibehålla en empatisk och nyanserad ton, skriver Sara Arvidsson om utställningen på Varbergs konsthall. berättar om outhärdliga hemförhållanden, arbetslöshet och extrem fattigdom. Verket visas mittemot samtalet med svenskarna, och kontrasten mellan uppfattningarna är hjärtslitande.
Tiggandets kör och Givandets kör visades i utställningen Motbilder i Göteborg förra året. Som titeln antyder möts körer, en bestående av tiggare, den andra av givare, i en sjungande dialog. Installationen innefattar två stora videoskärmar som befinner sig på samma avstånd som körerna gjorde. Tårar fälls samtidigt som rösterna går upp och ned i vågor. Betraktaren tillika åhöraren flackar mellan skärmarna och kan näppeligen välja sida. FOTOGRAFIER PÅ PLATSER där tiggare sitter och sover upptar en stor del av utställningen. Filtar, madrasser, kläder i högar, personerna de tillhör syns emellertid inte till. Många utspelar sig i Stockholms mest välbärgade innerstadskvarter där hurtiga joggare och elegant klädda människor jäktar fram. I detta ”perfekta” system tillskrivs de fattiga ingen större betydelse, de tomma platserna i fotografierna understryker osynlighetens faktum.
Det är en invecklad balansgång Parsberg har gett sig in på men hennes konst lyckas bibehålla en empatisk och nyanserad ton, utan
Kontrasten mellan uppfattningarna är hjärtslitande
att raljera på de drabbade personernas bekostnad. Framför allt siktar verken in sig på en aktuell samhällsfråga som gror i flera diskussionsforum, och runt vilken det existerar många fördomar om romer. När Parsberg skär ut stycken från den europeiska vardagen centreras den segregerade tillvaron vi befinner oss mitt i. Och det är inte en alltigenom angenäm upplevelse fast en mycket angelägen sådan.