Melodierna drabbar som inflammationer

Uggla och om hans samlade verk, där alla hitlåtar från mitten av 80-talet och framåt följer samma pang på-mall. Det går också att skoja om hur han bara tycks ha en manöver i sin scenshow, och det är ett taktfast guppande med böjda knän. MEN MAGNUS UGGLAS gensvar hos publiken, det skrattar man inte bort. 14 000 har sökt sig hit – 1000 fler än till Maggio på samma scen för några veckor sedan, publikrekord för i sommar – och det blir allsång på snart sagt varenda låt.

En snabbtitt i publiken visar att Uggla som alltid har sina fans bland samtliga åldersgrupper, från barnen som trallar till hans texter utan att egentligen veta vad de sjunger (och tur är väl kanske det) till de i 30-årsåldern som vuxit upp med Alla får påsar, och för vilka Magnus Uggla väl alltid tycks ha existerat.

Här och där syns också det gamla gardet som har sett honom misslyckas fatalt i Melodifestivalen – två gånger! – och som gillar honom lika mycket trots det. Eller kanske tack vare det. FÖRVIRRING I PERSONKULTEN uppstår bara vid de tillfällen då han, mellan krutnummer som Dansar aldrig nykter, Jag skiter och Trubaduren, har försökt gömma några själlösa karaokepopbitar från 2011 års Innan filmen tagit slut. De följs dock utan undantag upp av en Jånni Balle eller en Astrologen, med refränger som sätter sig på hjärnan likt inflammationer. Och kvällen är återigen Magnus Ugglas.