Spökar i Europa
Michal Baranowski är chef för den inflytelserika tankesmedjan German Marshall Funds kontor i Warszawa. Han konstaterar kort:
– Dagens debatt handlar enbart om hur mycket vi ska rusta upp, samt i vilken mån vi är i behov av permanenta Natobaser i Polen.
Själv menar han att massiv upprustning är absolut nödvändig.
– Putin kommer att gå så långt han kan. Därför måste vi stärka försvaret. Vår kapacitet måste vara så stor att Ryssland inte ens tänker tanken.
Jag träffar Michal Baranowski på hans kontor i centrala Warszawa. Han pratar gärna om Nato. Han använder ord som uppdämning och avskräckning, begrepp som en gång definierade USA:s politik mot Sovjet under kalla kriget.
– Nato måste visa att det finns en gräns som Ryssland inte kan passera. Vi måste vara tydliga. PÅ MÅNGA SÄTT har hökarna i Polen redan blivit hörsammade. Redan för två år sedan påbörjade regeringen en rejäl upprustning av det egna försvaret. Bedömare talar om en satsning på hisnande 300 miljarder kronor. Det skulle i så fall betyda att Polen är det land i Europa som rustar mest just nu.
Samtidigt med denna upprustning pågår en debatt om Nato i landet. Många vill ha permanenta baser i landet och många vill att Natos nya snabbinsatsstyrka ska få sitt högkvarter i Warszawa. Det skulle i så fall betyda att Natos baser skulle komma närmare Ryssland än någonsin tidigare.
Det finns naturligtvis olika sätt att betrakta denna upprustning. I WARSZAWA ÄR ETT öppet sår. Staden är, sjuttio år efter andra världskrigets slut, fortfarande ett skrämmande monument över det moderna krigets förintelseförmåga. Nästan hela staden jämnades med marken och återuppbyggnaden pågår fortfarande. När jag rör mig genom stadsrummet, mellan mina möten med olika säkerhetsexperter, funderar jag över alternativa sätt att förstå den upprustning vi nu ser i Europa. Till slut fastnar jag för begreppet spårbundenhet.
Efter flera möten med militäranalytiker och säkerhetsexperter, som Dominik Jankowski och Michal Baranowski, är jag förbluffad över den samstämmighet som råder. Alla säger i stort sett samma sak: Mer vapen, mer Nato. Det är
är kulturskribent och författare och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Peo Hansens och Stefan Jonssons bok Eurafrika. som om alla dessa män talar med en och samma röst. Men vilken röst? Kanske en röst ur det förgångna. EFTER NÅGRA ÅR av fred riskerar Europa än en gång att gå tillbaka till sina gamla konflikter, skriver den amerikanske säkerhetsexperten George Friedman i sin uppmärksammade bok Flashpoints – The Emerging Crisis in Europe från i vintras. Gränsen mellan västra och östra Europa har genom århundradena gång på gång varit föremål för konflikt. Området mellan Tyskland och Ryssland har styckats och förötts av krig så många gånger att det är svårt att hålla räkningen.
George Friedman menar att spöken från historien nu sätter agendan. I Ryssland betraktas Natos och EU:s framskjutna position som ett hot. Enligt George Friedman tolkar Putin dagens situation med historien som facit. Han är rädd och osäker.
”Ryssland vet från historien hur snabbt intentioner och militär förmåga kan förändras. 1932 var Tyskland svagt, splittrat och i det närmaste obeväpnat. 1938 var det Europas starkaste militärmakt.”
Samma sak gäller så klart EU och Nato. Från väst är det lätt att betrakta Ryssland som imperialistiskt. Det är inte mer än tjugofem år sedan kalla kriget tog slut och Östeuropa blev fritt. Vem vet hur långt Putin är beredd att gå för att säkra sitt imperium? Krim och Ukraina visar att ingenting längre är otänkbart.
I Polen är det lätt att se vilken betydelse historien har för tolkningen av dagens situation. Ett GEORGE FRIEDMAN ERBJUDER en väg för att vi ska förstå det som nu utspelar sig i hjärtat av Europa. Det är som om historien står på instant repeat.
Men, och detta är viktigt, hans bok har en stor brist. Eftersom George Friedman själv är något av en hök bortser han från en betydelsefull aspekt. Han ser inte militarismen. Han ser inte det oerhörda inflytande som underrättelsetjänster, militär och vapenindustri har över den nya och snabba kapprustningen – såväl i öst som i väst.
I vår fixering vid personer som Putin glömmer vi lätt strukturerna. Vi glömmer att Putin först och främst är en representant för det ryska samhällets stabilaste institution: den hemliga polisen. På många sätt företräder Putin en organisation som bara tänker och handlar utifrån strikt militära och geopolitiska föreställningar. Han går i gamla, sovjetiska spår. ATT DEN HEMLIGA polisen, militären och vapenindustrin har ett enormt inflytande över rysk politik är ingen hemlighet. Men liknande strukturer finns även i väst. Nato i sig är en sådan struktur. Redan president Dwight D. Eisenhower lyfte problemet i sitt avskedstal 1961. Han talade då om det militärindustriella komplexet, det vill säga de starka banden mellan militär, vapenindustri och politik, som gynnar upprustning. Begreppet har sedan dess använts så flitigt att det blivit slitet och förlorat något av sin förklaringsförmåga. Det är synd. För just nu behövs det mer än på mycket länge.
Dwight D. Eisenhower pekade på något viktigt. Det finns alltid någon som tjänar på upprustning. Pengar läggs på vapen i stället för på annat. Var finns vinnarna i den nya kapprustningen? Miljarderna strömmar nu från Polen och andra länder i Östeuropa till Tyskland, Frankrike och USA.
Vart leder detta resonemang? Jo, jag tror så här. Vi måste öppna upp ett nytt spår i debatten om Ryssland. Vi måste våga se den nya kapprustningen. Vi måste våga prata om den allmänna militariseringen. Vi måste ge plats åt en tredje ståndpunkt, bortom dagens svartvita debatt. I nästa del: Det är med tvekan och rädsla många polacker möter det förgångna. Men det beror inte bara på ovilja. Nittonhundratalets politiska svängningar i Polen har skapat ett schizofrent förhållande till det historiska.