Mångsysslare med humorn som självhjälp
Han är svår att stoppa i ett fack och vill inte kalla sig konstnär. Men humorn går som en röd tråd genom mångsysslaren Lasse Åbergs hela karriär.
Lärkorna drillar över Åbergs museum när Lasse Åberg parkerar cykeln utanför den ombyggda 1800-talsladugården. Här visas hans antika Disney-samling tillsammans med konstverk och leksaker med serietidningsanknytning. Åberg själv är lätt igenkännbar med signaturmustaschen och sin långa gängliga figur. Museibesökarna kikar på honom och han hälsar vänligt.
Han är van vid att bli igenkänd, och tycker att det är lika förunderligt som kul när femåringar pekar och säger ”Tjasan”. ”Trazan och Banarne” är seglivade figurer, som så mycket annat som Lasse Åberg har gjort genom åren. Det är inte alla filmskapare förunnat att få se sina 35 år gamla alster repriseras på bästa sändningstid i tv. Särskilt inte när det gäller komedier. Humor är, som bekant, en färskvara.
Har du en nyckel till vad som går hem hos folk?
– Jag gör saker som jag tycker är kul. Det är en jävligt bra regel. Det gäller också bilderna jag tecknar: Jag tycker det är kul, och så vill jag visa upp det. Om det är konst eller inte ... Jag kallar det illustrerade infall eller visuella hyss. Men jag undviker att prata om konst i sammanhanget. LASSE ÅBERG UTBILDADE sig till grafisk formgivare på Konstfack på 1960-talet. Det har varit hans formella yrke, försörjning och sysselsättning sedan dess. Han har själv gjort alla förtexter i filmerna och alla Electric Banana Bands skivomslag. Stockholmarna ser hans textildesign på tunnelbanesätena varenda dag, och han kallar sig den enda regissören som börjar med filmaffischen.
Samtidigt har han hoppat in och ut ur branscher på ett sätt som verkar oroa folk.
– Det är rätt roligt att det inte går att ringa in mig tycker jag. Men folk nästan kräver att man ska nischa sig: ’Vad gör han för nånting?’ och ’vad ska han bli när han blir stor?’
– Jag är lite svårfångad på det sättet. Och det kan ju synas vara något oseriöst, men jag går nog in för att göra bra grejer vad jag än kommer igång med.
Konst har alltid inspirerat honom, men att kalla sig själv konstnär nej, den kostymen känns för stor. En tvekan som kanske bottnar i uppväxten, i ett lägre medelklasshem där böckerna var få och konstintresset begränsade sig till kategorin gråtande barn. Uttrycket ”modern konst” spottades fram med ett kulturförakt som han i dag beskriver som lite ödsligt. PÅ KONSTFACK VAR Åberg ”supernollan” bland dem som vuxit upp i en konstnärlig miljö. Kanske är det erfarenheten av de båda världarna som förklarar hans känsla för vad som går hem i både bredare och smalare lager.
– Jag har en hatkärlek till det folkliga eftersom det är en stor del av mitt arv.
Han får en kick av att förmedla humor, helst i form av vänlig igenkänningskomik, sådan som han själv gillar. Självhjälp kallar han det för.
– Jag är lite av en dysterkvist, så jag gör det ju för att roa mig själv. Jag är ingen sprudlande människa som halkar på bananskal och får folk att skratta.