Macho med känsloregister
Lost planet 3 imponerar bitvis på GP:s recensent. har något annat. Det tar ett tag för mig att komma på det. Inte heller storyn är sådär jätteovanlig. Del tre utspelar sig före inbördeskriget som spelar en stor roll i del ett och del två, istället fokuseras nu på de elaka insekterna eller akriderna och de är som sagt inte så roliga.
Men spelets karaktärer är det. Roliga. Eller normala.
Dialogerna är helt lysande, när din figur Peyton skickar videohälsningar hem till sin fru stakar han sig och rodnar och blir ... mänsklig.
Det är oerhört välgjort. Inte med stora gester eller gapighet utan med lyfta ögonbryn, en lite för lång paus i en mening, ett fumligt handslag eller ett ögonkast.
Detaljer som gör att man tror på miljön, på de otympliga mekaniska monstren man måste klampa omkring i och till och med på insektsmonstren som anfaller i de mest varierande former och varianter.
Det finns alldeles för många adrenalinstinna machospel i rymdmiljö, Lost Planet 3 är visserligen i samma genre men visar upp ett känsloregister de flesta andra konkurrenter är fjärran ifrån. Rayman är ett av de snyggaste plattformsspel som finns. Färgerna och designen skapar alltid ett slags tredimensionell känsla som är berusande. Här finns alla kännetecken i ett bra rayman-spel – humorn, klurigheten och inte minst de fräcka ljudeffekerna. Möjligheten att vara flera spelare samtidigt förhöjer spelandet ytterligare men till syvende och sist är Rayman ett plattformsspel och i min värld blir de alltid lite begränsade på de stora konsolerna. Faktum är att jag tycker senaste Rayman på ipad är roligare än det här.