Spännande tider för raketskådare
Sveriges raketbas Esrange siktar längre ut i rymden. Drömmen är att skjuta upp ”TINTINRAKETER” OCH EGNA SATELLITER. Forskning & Framsteg har besökt anläggningen, som omfattar en yta dubbelt så stor som Luxemburg i skogarna utanför Kiruna.
Den svenska raketbasen Esrange vill utöka sin verksamhet och har storslagna planer. Om allt faller på plats kommer nyfikna åskådare bland annat att få se ”Tintin-raketer”, som kan landa igen och tankas om för en ny tur mot rymden. F&F har besökt anläggningen.
Om tio år kommer det inte bara att vara naturen som lockar turister hit till Kirunaområdet. Somliga kommer även att stå med sin kikare på en bergsknalle och titta på stora raketer som avfyras för att leverera miniatyrsatelliter till en omloppsbana uppe i rymden. Några av raketerna kommer kanske att vara av den återanvändningsbara sorten. Då finns ett extra spänningsmoment – att följa hur det första raketsteget kopplas loss och återvänder mot marken, för att till sist landa upprätt på en plattform.
Tester av Marslandare och liknande skulle också kunna dra till sig fantaster och entusiaster. Åtminstone om den nya visionen för rymdbasen Esrange blir verklighet.
– Jag tror att det kommer att vara ganska spektakulärt, så det kommer nog att få genomslag, säger Philip Påhlsson.
Philip Påhlsson är projektledare för paraplyprojektet Nya Esrange. Han har ett återhållsamt kroppsspråk, men i orden finns det energi.
– Vi vill helst sitta i morgonsoffan och säga att Sverige har typ en jättechans nu. Det är ett rymdrace som pågår, och Sverige leder! Kom igen nu, satsa!
Under tiden fortsätter den gamla, stabila verksamheten här på Esrange, som har varit Sveriges rymdbas sedan 1964. Forskare kommer hit flera gånger om året för att sända upp sina experiment på korta flygningar med sondraket i den nära rymden.
Andra experiment lyfts upp på hög höjd med ballonger. Och så finns den dagliga verksamheten med satelliter, som visserligen skjuts upp från andra platser, men som övervakas härifrån och som sänder en del av sina data till jorden via Esrange.
Just i dag har Esrange en av sina andningspauser. I ett par veckor har det kryllat av studenter som har förberett och skickat upp experiment med sondraketer. Kampanjen var en del av det svensk-tyska studentprogrammet Rexus. Nu har studenterna rest härifrån och nästa raketkampanj startar först om några veckor.
Det är tyst i korridorerna. Kontrollrummen står tomma. Personalen stökar undan efterarbetet och passar på att ta det lite lugnare.
De långsiktiga planerna tar däremot inte paus. Svenska rymdaktiebolaget SSC har fått i uppdrag av regeringen att bygga ut Esrange och utveckla ny testverksamhet. Under 2018 fick Sverige en ny rymdstrategi, som bland annat pekar ut Esrange som en viktig europeisk resurs. Siktet är inställt på att utveckla vår svenska rymdhamn, så att den kan fungera som testbädd för ny avancerad teknik. Det kan rent av bli fråga om att skjuta upp satelliter härifrån.
Esrange har unika förutsättningar i Europa. Här finns ett stort obebott område där raketer kan slå ned och hämtas upp efter uppskjutningen. Här finns ett tomt luftrum, där flygrestriktioner råder och raketerna har företräde. Inte minst finns här också flera decenniers erfarenhet av rymdverksamhet. Men utvecklingen går fort nu, och det gäller att haka på.
– Om två år måste vi visa att vi är beredda att skjuta, säger Lennart Poromaa, som är platschef för Esrange.
Några nya saker har redan börjat hända på området. Simon Westerlund har hand om en av delarna som redan har kommit igång: en testställning för att prova nya raketmotorer.
Simon Westerlund går upp på sitt arbetsrum för att hämta ytterkläder. Han drar på sig en mössa prydd med en knubbig vit raket som har en kort eldkvast bakom sig.
– Det är en arbetskamrat till mig som har virkat den här. Det är nog den sak jag har fått mest beröm för i mitt liv.
Han ler lite. Det är kul att få komplimanger, men nog har han gjort många andra saker som är värda minst lika mycket uppmärksamhet som mössan. Han har bland annat jobbat med det stora teleskopet Pogo+, som behövde komma högt upp för att fånga strålning från rymden som inte når ner till jordytan genom atmosfären. Det löstes genom att skicka upp teleskopet med en avancerad ballong. Pogo+ studerade Krabbnebulosan, som är den starkaste källan till röntgenstrålning på himlavalvet.
– Men jag har alltid varit mest intresserad av den del av rymden som jag själv kan nå, säger han.
Att förbereda och sända upp raketer och ballonger är ett väldigt konkret sätt att nå den nära rymden.
Nu tar Simon Westerlund bilen ner till skjulet som rymmer testställningen. Det ser ut som ett litet garage med väggar av röd plåt. Kanske inte så märkvärdigt vid första anblicken, men detta är första steget i planerna på att utveckla ny raketteknik på plats.
Innan en raket testas öppnas det lilla huset helt. Själva testställningen står på räls, och raketen som ska testas spänns fast vågrätt.
Raketnosen vilar mot en platta som mäter motorns dragkraft.
Simon Westerlund visar filmer från testerna, och det
ser ganska våldsamt ut. Raketbränslet antänds och en lång flamma skjuter ut bakom raketen. Hela 770 kilo bränsle går åt på bara fyra sekunder. Snön som ligger utanför smälter omedelbart.
– Det är Sveriges snabbaste snöslunga, skämtar han.
Dörrarna till skjulet är buckliga och ett par av gummimattorna på golvet har brännmärken. Ett av testerna med en särskild sorts raketbränsle blev mycket hetare än väntat. Flammorna innehöll aluminiumpartiklar, och de strålar betydligt kraftigare än glödande gas.
Området är stort. Här finns också fältet där olika experiment skickas upp med ballong. En del av dessa experiment handlar om att studera atmosfären eller att rikta instrument mot rymden. De kan också gå ut på att släppa last från ballongen, som när fallskärmssystemet för den europeiska månlandaren ExoMars testades här sommaren 2018.
Ballongerna varierar från partyballongstorlek till dubbelt så stora som Globen i Stockholm. De stora modellerna släpps från ett specialbyggt fordon, en knallgul bil som heter Hercules. Simon Westerlund klättrar upp och visar hur nyttolasten med själva experimentet hängs upp. Fordonet riktas in efter vinden och håller fast lasten medan ballongen fylls och stiger, ända tills den kan släppas.
Hercules-fordonet är byggt efter förebild från Nasa, men kostade bara en bråkdel av det amerikanska fordonet.
Framaxeln kommer till exempel från en gammal maskin i gruvan i Kiruna som skulle skrotas. De ringde från Esrange och fick den till skänks – i sista minuten.
– De hade redan tagit fram skärbrännarna, säger Simon Westerlund.
Det gäller att fånga möjligheterna när de uppenbarar sig. Folket på Esrange verkar sätta en ära i att jobba snabbt och lösningsinriktat.
De kan bygga nytt, men det finns också utrustning som har hållit genom flera decennier. Som Skylark-tornet, uppkallat efter en typ av raket som skjuts härifrån. Det liknar en mila eller kåta av plåt, och rymmer en konstruktion med rostig patina som för tanken till gamla järnvägsbroar och Eiffeltornet. Den är till för att hålla raketen, och kan vridas och tippas för att sikta i olika riktningar. Stämningen i tornet är respektingivande monumental. Det är inte svårt att förstå varför ett brudpar en gång valde att gifta sig just här.
Andra raketer skjuts upp på andra sätt, beroende på storlek och modell, men hittills har alla sänts upp inifrån det närmaste inhängnade området här.
Nästa del i utbyggnaden av det nya Esrange blir en ny testuppskjutningsplats, för att faktiskt prova att sända upp helt nya typer av raketer. Alla de raketer som tidigare har använts på Esrange, från 1966 och framåt, har varit utprövade någon annanstans. Nu vill man testa nya saker, bland annat flytande bränsle i stället för fast. En raket med fast bränsle är lätt att handskas med, men har också nackdelar – den är alltid laddad.
Och när motorn väl har startats går den inte att stänga av förrän allt bränsle har brunnit ut.
Experiment med oprövade raketer vill man inte göra nära kontrollrum, kontor eller verkstäder där folk arbetar. Planen är därför att bygga den nya avfyrningsplatsen tre kilometer bort: Launch complex east.
Länsstyrelsen godkände anläggningen i september, givet att SSC skulle vidta vissa försiktighetsåtgärder för att skydda naturmiljön. Men då överklagade Talma sameby, som har åretruntbete för sina renar i området.
Närområdet kring Esrange är speciellt på flera sätt. Tre typer av verksamhet är tillåtna inom nedslagsområdet: vetenskap,
renskötsel och rörligt friluftsliv. Det stora obebodda området – dubbelt så stort som Luxemburg – är ett fint friluftsområde. Det syns också i planen för raket- och ballongsläpp för de närmaste två åren. Mattias Abrahamsson, som är affärsutvecklare på Esrange, pekar på hur verksamheten fördelas över hela året.
– Semester finns inte här. Men påsk finns. Och älgjakten finns.
Under påsken och älgjakten är det mer människor än vanligt som rör sig i området, så då är det mindre lämpligt att skjuta upp raketer.
I princip skulle en nedfallande raket kunna träffa en människa, men risken är extremt liten. Inför varje raketskott går det ut varningar på radion och i lokala tidningar. Då är det bäst att inte röra sig i området, eller att gå till något av de skyddsrum som finns.
Enligt projektledaren Philip Påhlsson är relationen mellan Esrange och de fyra samebyarna i området god och de flesta gillar att ha Esrange där.
– Vårt nedslagsområde är ju nästan som en nationalpark. Det är ingen annan näring där.
Det kommer hela tiden folk som vill prospektera och bygga gruvor och så vidare, men det är ju vi tillsammans med rennäringen som kan se till att området fortsätter att vara oexploaterat.
Så det samarbetet är väldigt viktigt.
Men alla är alltså inte lika glada. Mark- och miljödomstolen bestämde att samebyn måste
få yttra sig, och därför gick ärendet tillbaka till länsstyrelsen igen.
Frågan är i skrivande stund ännu inte avgjord.
En av tankarna med den nya avfyrningsplatsen är att testa den sort som somliga på Esrange lite lekfullt kallar för ”Tintinraketer”. Med det menas återanvändningsbara raketer som kan landa igen på ett kontrollerat sätt – ungefär som i det klassiska seriealbumet där journalisten Tintin följer med en vimsig professor till månen. Det första raketsteget ska alltså landa vertikalt på styrfenorna, så att det kan fyllas med nytt bränsle och användas en gång till. Det amerikanska rymdföretaget Spacex har gått i bräschen för den här typen av teknik, som nu växer fram i hela branschen.
Återanvändningsbara raketer är bara en av de saker som håller på att hända inom rymdtekniken. Många talar om new space. Med det menas attityder och arbetssätt som gör det möjligt att nå rym
”Förr åkte man buss till rymden, men nu blir det taxiservice i stället. Vi kan lämna av satelliten där man vill ha den.” Lennart Poromaa, platschef för Esrange
den enklare och billigare. Det gamla sättet att bygga för rymden kännetecknas av stora och långsamma projekt inom rymdbolag som amerikanska Nasa eller europeiska Esa. Det nya sättet går i stället ut på att kommersiella företag gör bland annat små satelliter och nya sorters raketer.
Esrange har hängt med länge nog för att vara old space, men betraktas i Europa snarare som new space, berättar Philip Påhlsson.
De arbetar snabbare och mindre byråkratiskt än många andra, med en lagom stor organisation där beslutsvägarna blir effektiva.
Det är här idéerna om satellituppskjutning passar in. Tanken är att kunna leverera små satelliter till önskad omloppsbana, med korta ledtider. Det blir ett annat sätt att skicka ut mindre nyttolaster.
– Förr åkte man buss till rymden, men nu blir det taxiservice i stället. Vi kan lämna av satelliten där man vill ha den, säger Lennart Poromaa.
Han förklarar att det gamla sättet att sända upp mindre satelliter var att invänta ett tillfälle då den kunde skickas upp tillsammans med flera andra på en stor raket, där huvudlasten kanske var en kommersiell telekomsatellit. De mindre satelliterna blev avslängda längs raketens bana, på sådant vis att de inte skulle vara i vägen. Med fler mindre uppskjutningar kan satelliterna levereras direkt till en anpassad bana.
Den första idén att skjuta upp satelliter från Esrange kom redan på 1980-talet. Men då blev det inget av, för det fanns flera typer av hinder: det var svårt att få tag på en lämplig raket, det
bedömdes inte finnas en marknad för raketuppskjutningar härifrån – och sedan fanns det frågor kring säkerheten.
När regeringen häromåret lät utreda satellituppskjutningar från Esrange såg det mycket mer fördelaktigt ut. Säkerheten går att hantera. Det går att köpa raketer av den större typ som behövs för att få upp satelliter i omloppsbana. Och marknaden är annorlunda i dag, med en efterfrågan på att kunna skicka upp små satelliter för till exempel jordövervakning. Det skulle rent av gå att svara ganska omedelbart när det uppstår nya behov, till exempel vid stora skogsbränder som man särskilt vill övervaka.
Den nya rymdindustrin har kommit mycket längre i USA än i Europa, så raketerna kommer till att börja med att köpas från amerikanska företag. Philip Påhlsson vill gärna se det som att Esrange kan bidra till att hjälpa europeiska företag som vill pröva ut ny teknik, så att de så småningom kanske kan köpa raketer som tillverkats mer lokalt.
Det går inte att missta sig på entusiasmen hos de inblandade.
Många vill väldigt gärna att planerna för det nya Esrange ska genomföras fullt ut och bli Europas port till rymden. Men det finns en del hinder att övervinna. Det handlar inte enbart om att samexistera fredligt med renarna – det är också en fråga om pengar. Projektet beräknas kosta närmare 550 miljoner kronor.
Regeringen anslog, sommaren 2018, 60 miljoner kronor, och SSC som driver Esrange har skjutit till 20 miljoner för den första fasen. Om allt går som det ska med den första fasen hoppas Esrange att den nya regeringen ska finansiera resten också. l