Hon har koll på hemska historier i Norrortsidyllen.
HISTORISKA HEMSKHETER. Linda Segtnan kan allt om de hemsökta platserna
När man pratar om spöken kan man prata om olika saker. Dels spöken med ett medvetande, en människa som levt och som i någon mening finns kvar. Sedan finns teorin om saker som hänt som spelas upp om och om igen, som ett band.”
Det säger Linda Segtnan – den 33-åriga historikern som nischat sig på spöken.
Linda efterforskar lokala platser i Sverige som ryktats vara hemsökta och ser om spökaktiviteten går att koppla till någon traumatisk händelse eller död som inträffat på platsen. Spökhistorierna spelas sedan in som små podcasts till appen Storyspot, eller som Linda själv beskriver det – stadsvandringar i ljudformat.
– Jag tror det finns energiminnen på platser. Om det har hänt något speciellt eller varit starka känslor på en plats så tror jag att det kan göra avtryck i tid och rum, säger Linda Segtnan.
– Vallentuna har väldigt mycket historiska byggnader och det är mycket som har hänt här. Jag har i princip kunnat välja och vraka på spökhistorier, fortsätter hon.
Andligt arbetsmiljöproblem
En av platserna som Linda har tittat närmare på för berättelserna i ”Spökvandring Vallentuna” är Stefansgården vid Vallentuna kyrka. Huset ägs i dag av församlingen och används till verksamhet för Svenska kyrkans unga. Men när det byggdes år 1898 var det som Vallentuna kommunalhus, och byggnaden kom även att användas som skollokal och tjänstebostad.
År 1984 publicerar Dagens Nyheter en artikel om huset, som då hade hunnit byggas om till pastorsexpedition. Rubriken lyder ”Underliga andar i kommunalhuset” och i artikeln står det om nävar som dunkar i kommunalkontorets disk, om dörrar som slår igen och väggar som knäpper. Även Expressen ska ha åkt dit och fotat huset.
– Det ska ha spökat så fasligt att det var problem för personalen som jobbade där, berättar Linda.
När Linda försökte spåra spökerierna hittade hon att det legat ett bårhus i närheten.
– Det skulle kunna vara något från bårhuset eller kyrkogården. Eller så är det kanske någon gammal lärare som blivit kvar, spekulerar hon.
På en annan plats i Vallentuna, vid Bällstabron, finns en annan historia – en spöksägen från 7 januari 1948. Två tåg, ett från Rimbo och ett från Stockholm, kolliderar den kvällen när de ska passera Bällsta viadukt. Tjugo personer skadas och den ena föraren omkommer i olyckan.
På sjukhuset frågar flera sedan vad som hände med den rödhåriga flickan som satt längst fram i tåget. Men polisen hittar aldrig någon flicka.
– Var kommer passagerarnas minnesbild från? Såg de något som inte fanns? Vem var hon? Hade hon något med olyckan att göra? Eller försökte hon stoppa den? spekulerar Linda i podcasten.
Många egna upplevelser
När VallentunaDirekt frågar om historikern själv har några erfarenheter av spöken kommer den ena historian efter den andra.
– Jag tycker jag har varit med om saker. Jag kan få en känsla på vissa platser. När vi besökte ett släkthus i Finland mådde jag så dåligt att jag grät. Sedan visade det sig att någon hade skjutit sig där.
– Om man är helt bestämd på att man inte tror på spöken tycker jag man är lite dum faktiskt. Att något inte bevisats än betyder inte att det inte finns.
Varför tror du vi dras så mycket till spökhistorier?
– Det känns som hela trenden med mysticism är på uppsving. Jag tror det är för att folk är rädda eftersom vi lever i osäkra tider. Man vill tro på något ickevärldsligt. Det kan vara en tröst tror jag.Q